Aftonbladet – 11 augusti 1870, sida 3

ka hålla på att bildas, kan anses tillräckligt skyddadt. Man skallaf denna vår framställning finna, att vi icke tillägga den starka fästningen Metz någon annan betydelse än den att under en drabbning vara en utmärkt vod stödjepunkt och efter ett nederlag en zod redutt för de slagna trupperna. Huru liten vigt fästoingarne nu för tiden ega i strategiskt afseende, derpå är Strassburg ett högst märkvärdigt exempel. Preussarne bry sig alldeles icke om den, och de skola sannolikt nu inskränka sig till att låta den observeras af ett litet detachement, på det att den svaga besättningen icke må kunna draga sig, tillbaka och för att förhindra, att de ofantliga förråden af krigsförnödenheter, som ligga hopade i Strassburg, föras till den franska armen eller till en reservarmå, som möjligen kunde uppsättas. Kanske får en del af de sydtyska trupperna värfvet att belägra denna berömda fästning. I fall hufvuddrabbningens utgång går preussarne emot, skola de efter all sannoiiKhet bli nödsakade att åter lemna Frankrike; men de draga sig då tillbaka till en väl organiserad försvarslinie, och de i Tyskland qvarlemnade trupperna, hvilka i styrka öfverstiga hela den franska armån, skola förhindra dennas framryckning eller åtminstone försvåra den i hög grad. Här visar sig bjert olikheten mellan den franska och den preussiska armeorganisationen. Fransmännen ha satt alla sina disponibla stridskrafter på ett kort, och reservafdelningarne skola nu först formeras, under det att preussarne straxt bakom sin aktiva arme ha uppställt en lika stor reservarme, af hvilken åtminstone hälften är lika brukbar i fält som liniearmn. I fall således preussarne lida ett nederlag i Frankrike, så är fälttåget icke dermed slut, om också utsigterna ha förändrat sig betydligt till fransmännens fördel. Lida deremot fransmännen nu ett afgörande nederlag, så äro följderna fullkomligt oberäkneliga. Att döma af de korta antydningar, som vi hittills erhållit om de senaste dagarnes strider, så ha preussarne hvarje gång varit fransmännen afgjordt öfverlägsnva uti antal. Isynnerhet tyckes detta ha varit fallet den 6 dennes vid Sasrbricken, emedan der den 5:e, 13:e och 14:e divisionen samt delar af den 1:a och 2:a armekåren hade varit i elden mot fyra franska divisioner. Det är icke lätt att förstå, hvarför fransmännen icke bättre ha begågnat den numeriska öfverlägsenhet, som de tyckas ha haft i början af kriget, hvaremot på andra sidan det sätt, hvarpå de preussiska divisionerna, den ena efter den andra, ha gripit in i striden och ömsesidigt understödt hvarandra, i militäriskt afseende måste väcka beundran. Korrespondenter till åtskilliga utländska tidningar meddela från Frankrike underrättelser om de oerhörda truppmassor, som äro koncentrerade mellan Metz, Nancy och tyska gränsen, och uppskatta den truppstyrka, hvarmed kejsar Napoleon öppnat fälttåget, till 400,000 man. I motsats härtill skrifver den i allmänhet väl underrättade MilitärZeitung i Berlin: Detta tal bör framkalla löje hos den, som känner franska armeorganisationen, den aktiva härens krigsstyrka på fredsfot och de tillgängliga reserverna, och som derjemte beräknar hvad som måste stanna qvar i depoterna, i det inre af Frankrike, i Algeriet 0. s. v. Oaktadt alla ansträngoingar, som Frankrike gjort efter 1866 för att reformera sin militärorganisation, har det dock icke lyckats detsamma att i någon ansenlig mån föröka sina stridskrafter. Hela dess armeorganisation tillåter det icke att hvarje år uppställa något rekrytantal, som blott någotsånär motsvarar vårt. Medan man nominelt hade en kontingent på 100,000 (slutligen på 90,000 man), kallades i sjelfva verket icke bälften af detta antal under fanorna. Ända till 1867 upptogos icke en gång 25.000 och under åren 1868—69 endast 40,000 å 50,000 rekryter i armen. Då 95,000 å 100,000 årligen ingingo i armen i Tyskland för att från denonä folkets militärskola återvända bland folket, upphörde detta inträdande och återvändande nästan alldeles i Frankrike och förökades icke mycket genom militärreformen 1868. Ehuru man sedan nämnda år väl har förökat tjensttiden med två år, i det man i stället för den hittillsvarande sjuåriga tjensten under fanorna infört femårig tjenst under fanorna och fyrårig i reserven, så kunde denna förändring dock icke vara till mycken nytta, emedan just de äldsta ådersklasser, som i händelse af krig nu kunde inkallas i armån, voro mycket för svaga för att bilda en ansenlig förstärkning. Om franska armån inkallar allt det permitterade manskapet, så stiger den till 380,000 man, om den inkallar det uttjenta reservmanskapet (4 åldersklasser å 20,000 man), ökas den till 460,000 man; om slutligen de värnepligtiga, som några år bortåt helt löst inöfvas i fem månader bredvid de aktiva bataljonerna och derpå hemsändas, medräknas, så kan hela franska krigsstyrkan ! uppbringas till 600,000 åa 630,000 man. Detta är totalsumman af de stridskrafter, hvaröfver Frankrike för närvarande kan förfoga. Härtill bör dock läggas den borgarbeväpning, som bär namn af mobilgarde. Men detta borgargarde skall aldrig vara i stånd att fylla luckorna i armån eller ens att försvara en fästning mot den anryckande fienden. I den ofvannämnda summan af 600,000 man innefattas allt, som medelbart eller omedelbart tillhör hären, äfven gendarmerna, handtverkarne, civiltjenstemännen i armån 0. s. v. Fråndragas dessa afdelningar, och medräknas endast de stridsdugliga trupperna och deras officerare, så återstå ungefär 540,000 man. Från detta tal böra helt visst 60,000 man fråndragas (till Algeriet, det inre Frankrike och fästningarne, af hvilka Metz och Strasbourg ensamma fordra en besättning af 33,000 man); 85,000 man måste användas till depoter at alla vapenslag, till fästningsartilleriet, ingeniörtjensten etc; vidare måste hvarje fältarmå hafva en reservarm bakom sig, Om denna, som först skall bildaa, apsläs till tre armekårer gllar 94,000 man, och om man adderar denna och de föregående summorna så får man en slutsamma at 233000 man, då denna drages från hela armestyrkan —!