Konung Friedrich Wilhelm IV kallade Mendelssohn till Berlin, förlänade honom titein af geoeralmusikdirektör (Spontinis förra titel), orden pour le merite (tredsklassen) och uppdrog åt honom kompositionen at körerna i den Sophokleiska Antigone. Den kungliga operans högsta kommandostaf hade Spontini måst nedlägga; Mendelssohn, efter honom och före Meyerbeer utvämnd till generalmusikdirektör, hade varit berättigad till att fatta Spontinis taktspira och ställa sig i spetsen för den kungliga operan; detta underlät han emellertid och föredrog att öfvertaga domkörens ledning, hvarigenom han dock lärer gjort sig en fiende, ty hån undanträngde dermed en person, hvars namn jag förgätit. Äfven dåvarande herrar dompredikanter lära ingalunda visat sig bevågna mot den nye domkörsdirigenten. De ville icke finna hans psalmer och motetter tillräckligen kristligt germaniska; och med hvarje dag började Mendelssohn tydligare inse att han för denna pinsamma ställning ej hade bort öfvergifva Leipzig, der man, så att säga, burit honom på händerna. En dag meddelade han mig åtskilliga närmare förtroenden rörande alla dessa angelägenheter. Han hade bland annat orhållit kännedom om att Meyerbeer väntades till Berlin för att personligen inöfva och dirigera sina Hugenotter, hvars mise-en-scone under förra regimen icke tillåtits. Jag ansåg mig böra tillstyrka Mendelsohn att nu ändtligen i egenskap af generalmusikdirektör oförtöfvadt fatta den kungliga operans spira, för att åtminstone hafva någon anciennetet framför Meyerbeer, som högst sannolikt med samma generaldirektörstitel skulle komma att biordnas honom. Vetta ville, han dock för ingen del tro och ansåg rentat omöjligt att konungen skulle ut. nämna föenna generaldirektörer; som dirigent