Aftonbladet – 10 augusti 1870, sida 2

ch dåligt lynne. Detta är möjligt, men icke säert. I detta afseende är det kanske bäst att käna sig före, på det man må undvika att få ettneande svar strax i början. Jag är öfvertygad, att eftertanken öch tiden kola förmå förbundskansleren att taga Englands tgärd i allvarligt öfvervägande; om han också edan från första stunden afslagit hvarje underandling, skall dock Preussens och hela Tysklands resse mycket snart gifva sig tillräckligt tillna för att försvaga hans motstånd. Han skall j vilja, att hela hans lands allmänna mening reer sig mot honom. Hurudan skall väl i sjelfva erket hans ställning bli, om vi beröfvade honom en enda förevändning, bakom hvilken han kunde örskansa sig, nemligen Frankrikes beväpning? Grefve Bismarck svarade till en början, att han cke kunde åtaga sig att gifva konungen del af en storbritanniska regeringens framställningar, ch att han tillräckligt kände sin raonarks tänkeätt för att på förhand veta hans intryck af dem. (onung Wilhelm skulle säkerligen — sade han — Londonkabinettets åtgärd se beviset på en förndring i Englands förhållande till Preussen. Med tt ord, förbundskansleren förklarade, att det var möjligt för Preussen att förändra ett militärystem, som så djupt rotfäst sig i landets tradiioner, som utgjorde en af grundvalarne för dess constitution och endast var normalt. Grefve Daru lät ej afskräcka sig af detta första var.. Den 13 Februari skref han till hr de La ralette: Jag hoppas att lord Clarendon icke skall anse ig öfvervunnen eller fälla modet. Vi skola snart ifva honom tillfälle att göra ett nytt angrepp, m han så finner för godt, och att återupptaga de fbrutna underhandlingarna med förbundskanslern. Tår afsigt är verkligen att nedsätta vår kontingent; i skulle ha nedsatt den mycket, om vi bekommit tt gynsamt svar af det nordtyska förbundets ansler; vi skola nedsätta den mindre, emedan varet är nekande, men vi skola i alla händelser a an AR mm mt 6 FA edsätta den. Nedsättningen skall, såsom jag hopvas, uppgå till 10,000 man; det är den siffra jag umnar föreslå. Vi skola sålunda genom handling, hvilken alltid väller mera än ord, bestyrka våra afsigter, vår poitik. Nio kontingenter, hvardera förminskad med 10,000 man, gör en sammanlagd förminskning af 3).000 man. Detta är redan något, det är en tiondedel af den nuvarande armån; jag beklagar, att jag ej kan göra mer. Lagen om kontingenten skall inom kort inlemnas. Lord Clarendon kan då döma, huruvida det kan vara skäl att föreställa grefve Bismarck, att den preussiska regeringen är den enda i Europa, som icke gör någon eftergift för denj fredliga andan, och att han derigenom försätter sig i en betänklig ställning bland de euroeiska samhällena, emedan han sätter hela verlden I harnesk mot sig, deri inbegripna de befolkningar, som nedtryckas af de militära bördor, hon pålägger dem Grefve Bismarck, svårt ansatt, fann nödigt att inlåta sig i nya förklaringar hos lord Clarendon. Dessa förklaringar, sådana vi känna dem genom ett bref från hr de La Valette af den 23 Febr., voro fulla af undanflykter. Den preussiske förbundskansleren, som återkommit till sitt första beslut, hade meddelat konung Wilhelm det af England förordate förslaget; men H. M:t hade afböjt det. Såsom skäl för denna vägran angaf kansleren fruktan för en möjlig allians mellan Österrike och de sydtyska staterna .samt de förstoringsplaner Frankrike kunde hysa. Men han betonade isynnerhet de farhågor som, sade han, Rysslands politik ingaf honom, och inlät sig i sammanhang härmed i vissa betraktelser öfver hofvet i Petersburg, 2om jag helst förbigår med tystnad, då jag icke kan förmå mig att upprepa sårande beskyllningar. Sådana äro de svepskäl på grund af hvilka grefve Bismarck motsatte sig lord Clarendons flere gånger upprepade lojala och -samtetsgranna framställningar och kejserliga regeringens begäran. Om således Europa förblifvit väpnadt, om en million man stå färdige att drabba tillsammans på slagfälten, hvilar ansvarigheten för ett sådant sakernas tillstånd — man kan icke mera betvifla det — på Preussen; ty det är denna makt som tillbakavisat hvarje tanke på afväpning, då vi framställde förslag derom och började gifva exempel derpå. : Får icke detta handlingssätt en belysning genom det faktum, att då Frankrike tillitsfullt minskade sin kontingent, kabinettet i Berlin i tysthet förberedde en preussisk prins utmanande kandidatur? Hvilka smädelser förbundskansleren än må uppfinna, äro vi utan fruktan. Han har förverkat rättigheten att blifva ttödd. Europas samvete och historien skola säga, att Preussen sökt framkalla det nuvarande kriget genom att tillfoga det med utveckligen af sina politiska institutioner sysselsatta Frankrike en skymf som ingen stolt och tapper nation ävnu kunnat underkasta sig utan att förtjena folkens förakt. Mottag m. m. Gramont. En korrespondent till Times skrifver följande: Oaktadt hr Emile Olliviers trösterika ord till pressens representanter vid det möte han hade med dem för några dagar sedan, hyser man starka tvifvelsmål, huruvida några föreställningar som han kan göra vid högqvarteren skola kunna föranleda någon ändring. i det beslut, hvartill kejsaren och marskaik Leboeuf kommit angående tidningskorrespondenterna. Vi böra dagligen berättas att den eller den franska tidningen — Figaro t. ex. eiler Soir — erhållit tillstånd för sin korrespondent att åtfölja armen, och att denne derföre försett sig med hästar och andra tillbehör för ett fälttåg; men sådana berättelser äro blott dikter eller kanske försök att känna sig för. Två eller tre korrespondenter uppehålla sig vid gränsen på fribytaremanår. De kunna kanske försöka att följa med armån i smyg, men riskera i hvarje ögonblick att bli upptäckta och fördrifna och kunna föröfrigt icke uträtta mycket, såvida de icke: kunna uppgifva något tillåtet ärende för sin resa och hafva ordentligt pass. Hvad främlingar beträffar är ordern om deras uteslutande så sträng, att en medlem af familjen Bibesco från Wallachiet som varit med i general Douays stab i Mexiko, måste ordentligt ingå i fransk tjenst innan han kunde få återtaga sin förra ställning. Den kuvgörelse, hvarigenom polisprefekter i Paris ålägger alla tyskar i Frankrike att inom tre dagar hos vederbörande-poliskommissarie förskaffa sig särskild tillåtelse att få vistas i landet, motiveras dermed, att åtskilliga utländningar, som uppehålla sig i Frankrike, skulle ha företagit sig ,xmanövrer, I mot statens säkerhet. Påbudet gäller icke Konung Friedrich Wilhelm IV kallade Men21. Lt. ll DaskA föl nada hanem titan af