Aftonbladet – 9 augusti 1870, sida 2

uniform. Örispi har härom framställt ef inaterpeliation, på hvilken Lanza svarat, att de kunna företaga färden i civildrägt och obeväpnade, men icke beväpnade. Bland de många i dessa dagar offentligpjorda diplomatiska aktstycken förekommer itven följande depesech från engelska ambassadören i Petersburg af den 9 Juli, hvilken kan anses betecknande för den ryska regeringens åsigter: Milord! Jag har bört sägas, att general Fleury föreställt furst Gortschakoff, att Preussens förstoring och utvisgandet af dess inflytande Europa skulle vara en fara för Ryssland ika väl som för Frankrike. Fuarsten skall hafva svarat, att hvad Preussens förhållande till Frankrike beträffade, han ansåg att hela Preussens inblandning i Spaniens angeägenheter ofelbart måste försvaga det, och hvad Ryssland beträffade, skulle det icke erfara någon oro öfver Preussens makt. Man har äfven sagt mig, att då turst Carl af Hohenzollern blef Rumäniens suverän med Frankrikes understöd och trots Ryssland, tnämnda makt inskränkt sig till att göra öreställningar och sedan låtit sig nöja med hvad som skett. Furst Gortschakoff insåg icke, hvarföre Preussen nu kunde vara mer ansvarigt för valet af en annan medlem af den kungl. familjen till Spaniens tron, en händelse. i hvilken det förklarat sig icke hafva något intresse. Från Hollands hufvudstad Haag skrifves: Vi vidtaga allvarliga förberedelser till skyddandet af vår neutralitet vid östra gränsen, och vi ha i sanning skäl att vara vakna. Vi kunna ej likgiltigt afvakta stridens utgång. Våra sympatier och våra intressen knyta oss till Frankrike, och om det, såsom vi hoppas, segrar, skola vi återvinna de garantier, som vi saknat allsedan 1866. Ifrån denna tid ha vi lefvat i en blott alltför grundad fruktan för den rofgirige grannen, ifrån hvilken vi förut voro skilda genom Hannover. Preussen hade ännu icke väl bragt Tyskland under sitt ok, då det ville göra sig till en verldsmakt genom att hastigt skapa en stor flotta, och för detta ändamål kunde det hos oss finna allt hvad det önskade. Konungen af Holland var, som bekant, före 1866 medlem af det tyska förbundet, hvaröfver den allmänna meningen städse varit missbelåten; under kriget höllo vi oss fullständigt neutrala och nekade att uppställa de trupper, som Bismarck begärde at oss. Efter pragerfreden visade det sig, att vi icke utan skäl hyst betänkligheter öfver vår ställning till Tyskland, och regeriogen gjorde det genast till sin hufvuduppgift att få Limburg skildt från Tyskland. Fiera månader förgingo innan vi kunde få ett svar från Berlin, och slutligen förklarade Bismarck, att han ville bringa saken å bane på rikedagen. Han fällde dock samtidigt hotande antydningar om, att det kunde bli af allvarliga följder för Holland om dess press fortfarande förde ett fiendtligt språk mot Preussen. Man började då att i Berlin tala om en militärisk allians och handelsförening med Holland. Oron tilltog i följd häraf högligen, och regeringen sökte tillflykt hos Frankrike, hvilket, såsom man kunde vänta, gaf sådana Jöften, att Holland kunde trygåt se framtiden till mötes. Sedandess har den allmänna meningen känt sig lugna, men man kan lätt förstå, att det nu utbrutna kriget åter ingifvit farbågor för, att Preussen skall begagna sia öfvermakt. Från Berlin skrifves till Times, att polackarne öppet sympatisera med Frankrike, äfven med fara att utsätta sig för tyskarnes hämd och att reta Ryssland. SRERLEIIKAAAOMIERR