Nicolai, ty han kom af sig i ett figureradt ställe uti fogan och bad derför att iå börja om igen efter sista fermaten. Men då Nicolai nu ville vända fem sex blad tillbaka, hvilket härvid var nödvändigt, sade Mendelssohn leende: Ack hvartill så mycket omak? Börja ni vid fermaten, ni kan väl er egen komposition uteptil Möjligen kan jag det, men för er är ju sonaten nyl Åh, jag har ja nyss spelt det och måtte väl minvas de få sidorna, Börja ni baral Och nu gick det från fermaten, och Mendelssobn spelade det tugerade stället, väl ett Ah hundrade takter utantill och utan att ela. Otroligt! oerhördt! utbrast Nicolai, då stycket var slut. Lyckligtvis är Trubn mitt vitne, eljest skulle ingen tro det. Om vintren 1832—33 föranstaltade Mendelssohn tre konserter isånvgakademiev, hvarvid ban uppträdde i den tredubbla egenskapen af kompositör, pianist och dirigent. Inkomsten af dessa oiörgätliga aftnar var egnad åt välgörande ändamål. Ur den första konsertens program mins jag ännna tre nummer: Sommarnattsdröms-ouverturen, Gmollkonserten och Beethovens stora Cdur-sonat. Egentligen hörde jag här den unge mästarer för första gängen spela på allvar, ty hans klaverspel vid mina besök hos honom hade mera ioskränkt sig till antydningar. Nu märkte jag att han var en pianist at första ordningen och i den klassiska genren troligen utan medtäflare i Europa. Vid utförandet af Sommarnattsdröms-ouverturen, som jag nu hörde för första gången, ivträffade ett missöde som i en lysande dager visade Mendeissobns sinnesnärvaro och rådigbet. Under det han nemligen spelade den Beethovenska sonaten, hade orkesterblåsarne nedlagt siva instrumenter i OCeciliasalen (bredvid stora salen i sångakademien). Det var en sträng vinterdag, och temperaturen i det toma rummet måste varit ojemförligen lägre än i den fullsatta konsertsalen.