ifrån man hade utsigt till Friedrich-W ilheh.sgymnasiom. Han visade på denna byggnad och frågade: Är detta inte gymnasium? Jo, det måste det vara! vet ni, der har jag måst svettas!s — Jag höll honom för en infödd berlinare, men erfor framdeles att Hamburg var hans födelseort, hvarifrån han dock redan i sin barndom med familj kommit till Berlin, Detta besök gladde mig mycket, och Mendelssohns personlighet fann jag högst iotagande. Han var då ännu ej 24 år gammal och bar ännu icke detta välskötta skägg, hvarmed vi se honom på Edvard Magnus mästerliga bild, utan tvifvel den bästa som verlden eger af Felix Mendelssohn. Hans svartlockiga aflånga hufvud var välformadt, och hans ansigte, synnerligast panna och ögon, åminde om porträtterna af Shakespeare. an hade en fint formad mun och en verklig perlrad af tänder. Under talandet, helst när han blef lifvad (det han egentligen alltid var), ev han något, men endast obetydligt, hvilket ingalunda lät obehagligt. Hans organ klingade temligen högt och antydde en tenorstämma; också mins jag tydligt att han en gång i sångakademien sjörg tenor i kören. Hans figur var rhedelstor, smärt, bans kroppsbyggnad kraftfull, hans rörelser lifliga. Hans personlighet i sin helhet gjorde ett afsjordt artistiskt intryck, och framför allt röjde hans stora, mörka öga, hans själfulla bEck en poetisk, snillrik natur. Följande dagen besvarade jag hans besök för att aflägga min tacksägelse. Han bodde i föräldrabuset, Leigzigerstrasse nr 3, på nedra botten, hos sin mor; fadren var för Jängesedan afliden, och jeg har aldrig känt honom. — Hans arbetsrum, hvartill en liten dörr förde, hade tvenne fönsterlufter, var bögt och rymligt; ett gammalt ecgelskt klaver, ett större bord. utan täcke, några notoch bokhyllor samt ett halft dussin stolar utgjorde möbleringen. Jag träffade honom hemma och blef vänligt mottagen. Han frågade genast om jag medfört något att kriticera: Ack nej, så fört går det inte för migl