Aftonbladet – 5 augusti 1870, sida 3

med en varm bön, beledsagad al en fosterländsk såuvg och en koral. Festen i Exercishuset, anordnad af Göteborgs invånare, tog en kort stund derefter sin början. Det var en enkel kollation, der endast frukter och dryckesvaror serverades. Salen var dekorerad med en vacker transpa: rent i fonden samt rundt om med fanor och vapensköldar. På en estrad uti fonden hade en musikkår och en sångkör sin plats, och nordiska melodier och sånger kliogade deritrån hela aftonen. En lång rad af skålar föreslogs, men som den ofantliga salen var alldeles uppfylld af festdeltagarne, kunde talarne föga höras utom den närmaste kretsen kring tribunen i anseende till det myckna sorlet i aflägsnare delar af rummet. Vi nämna emellertid föremålen för några af de föreslagna skålarne. Prosten Lindskog utbragte konungens skål; prosten Hansen uttalade ett hell och välsignelse öfver de nordiska skolmötena; kyrkoherden Ullgren höjde ett lefve för Finland; Danmark och Norge; hr Kraiberg föreslog en skål för den nordiska folkskolans bästa värn, den nordiska qvinnan; dr Danner (från Finland) talade för folklifvet och folkbildningen i norden; häradshöfding Hasselrot höjde glaset för lärarinnorna; hr Rodhe höll revy med nordens store män, beledsagande hvarje namn med några karakteriserande ord, mottagna med stort jubel, och det syntes som ville talaren, hvad som också torde rätt väl lyckas honom, vilja på detta sätt utplåna det ofördelaktiga intrycket af sitt missgrepp under förmiddagens debatt; en svensk lärarinna sade några afskedsord till medsystrarne från de öfriga nordiska rikena; hr Gjerdtsen från Norge töreslog i ett spirituelt, omvexlande humoristiskt och allvarligt gripande föredrag en skål för Sverige. Erinrande om Wessels impromtu: Kjerlighet är icke Had, och Smörrebröd er ei min Mad, anmärkte han, att man under dessa dagar icke tyckts kunna lära kärlek utan att på samma gång predika hat. Han trodde dock skolans uppgift vara att väcka kärleken, icke hatet, och hvad hon i det hänseende kunde uträtta det vitnade förhållandet i Norge. Att kallas svensk betraktades i talarens barndom i hans fädernesland såsom skällsord. Nu var det icke längre så; nu älskar man Sverige, och detta är väsentligen skolans verk. Man älskar det för dess stora forntid, och man älskar det för dess storhet äfven i nutiden, för den storhet som vinnes i motgångens skola; man älskar det slutligen derför att man känner att Norge icke har någon framtid utan i förening med Sverige. Det döfvande sorlet gjorde det vid denna tid nästan omöjligt att höra något vidare och er korrespondent aflägsnade sig derföre för att npedskrifva dessa ord och bereda sig till den om en stund förestående Trollhättefärden. TROSA