Aftonbladet – 3 augusti 1870, sida 3

har läst om att vissa bataljoner blifvit skickade framåt under det andra qvarstannat, men så vidt jag kan döma, uttömma fransmännen alla garnisoner i massa. Jag antager 400,000 man såsom det minsta antal kejsaren vid fälttågets början har att disponera, och jag tror att koncentreringen skall vara färdig inom 48 timmar. Antalet kanoner skall vara stort, men deras anspann icke fullt tillräckligt. Afven kavalleriet lär icke vara särdeles talrikt, förmodligen motsvarande mindre än en tredjedel af infanteriet.n Deremot är korrespondensen till Times daterad Paris och rör sig omkring en jemförelse mellan de båda armeernas styrka i åtskilliga afseenden. Han skrifver den 26 Juli: Otåligt folk undrar på, hvarför det går så långsamt med att börja kriget, och väntar dagligen en stor drabbniog, men dessa personer förstå väl knappt hvad det vill säga att sammandraga en arme på bortåt 400,000 man från alla delar af ett vidsträckt land och ställa upp henne i massa på en linie vid gränsen med alla för ett fälttåg erforderliga förråd. Icke desto mindre är nu nästan hela denna ofantliga styrka samlad ide positioner, hvarifrån, den skall gripa till offensiven, och reserven på 260,000 man, något mer eller ttindre, håller äfven på att intaga sina bestämda stationer. Vi uppskatta här den på linie uppryckande preussiska styrkan till 350,000 man, således icke mycket mindre än den franska operationsarmen. on Det är mycket naturligt, att en ståtlig krigshär, som rycker ut i fält med hela stoltheten öfver sitt antal, sin förträffliga ekiperiog och höga utbildning samt försedd med vapen, till hvilkas folländning och öfverlägsenhet. den har full tillit, skall lifvas af hoppet på blifvande segrar; och den franske soldaten är måhända något fallen för fanfarronadex, ursäktlig hos trupper som äro vana vid seger, och icke menlig för deras stora militära egenskaper. Men jag vet att det är erfarne franske officerares åsigt, uttalad utan all skrytsambet och stödd på verklig kännedom om de båda armernas organisation, att preussarne högst sannolikt skola få bita i gräset. Jag Inser nog, att om de trodde annorlunda, skulle de ej tillstå det, men till stöd för sin netsing andraga de skäl och argumenter af betydlig vigt, och ett af de förnämsta bland dessa är den franska beväpningens öfverlägsenhet. De tru att preussarne ännu icke hunnit förändra sina gam tändnålsgevär till vapen mera eguade att mäta sig mea v..I55epot: geväret. Det antal förbättrade gevär, som hittills hunnit bli färdiga, säges uppgå till endast 50,000, och äfven dessa äro underlägsna det franska vapnet, som antages vara ofantligt mycket öfverlägset das Zindnadelgewehr, som så tuktade de stackars danskarne och var för mycket för österrikarne vid Sadova. På 400 steg eller mindre torde olikheten de båda vapnen emellan befinnas vara icke synnerligen. stor, men man tror, att mellan 400 och 800 steg skall chassepotgevärets företräde bli oerhördt samt att tändnålsgeväret skall bli alldeles öfverflygladt. Tiden ensam kan visa, höruvida dessa spådomar iro välgrundade; men det skulle öfverräska mig, om de ej blefve bekräftade af utgången. Preussarne kunna hysa samma tillförsigt; i alla händelser böra de vara lika väl underrättade om de båda vapnens goca egenskaper och brister, och man kan vänta sig, att de skola uppgöra sin taktik derefter, ehuru det är svårt att säga, huru de skola vete sig för att uppväga det franska vapnets påstådda företräde på långa håll, ifall ett sådant verkligen förefiones. Många af edra äsare torde minnas den lifliga och tydliga oeskrifningen öfver det preussiska infanteriet vid Sadova, huru soldaterna avancerade i små grupper, skrattande sinsemellan, då de närmade sig de sämre beväpnade österrikarne, och huru hvarje grupp bestod at några få man, oupphörligt sprutande eld. Vi torde få se samma lek lekas i detta krig af fransmännen med preussarne. I några andra afseenden torde de fördelar, fransmännen räkna på, icke komma att förverkligas. Tidningarna i Paris tala emellanåt om Preussens tunga legioner, dermed menande, att de äro oviga och långsamma i rörelserna, och sannolikt var detta ett fel 108 den tyske soldaten i fordna dagar, men ae tror, att det skall befinnas ha i betydlig mån försvunnit. 1866 års fälttåg visade preussarne icke vara några sengångare, ej heller minnes jag ha hört sägas, att de voro ångsamma i manövrerna mot fienden. Hvad veträffar soldaternas individuella krattfullhet och muskelstyrka, så ligger fördelen hos preussårne, hvilka dessutom äro mycket uthålliga och i stånd att uthärda ansträngninJar. Man läser i de franska tidningarna om modlöshet hos den preussiska armen, om reservernas obenägenhet att gå ut i fält och om talrika deserteringar. Aderton man sägas ha gått öfver gränsen för några dagar sedan och begärt att få taga tjenst i främlingsegionen. Det är omöjligt att säga, buru mycken eller liten sanning det kan ligga i lylika berättelser, hvilka äro af det slag, som vanligen komma i omlopp vid ett krigs örjan. Preussarne hysa, skref nyligen en tidning, en särskild fruktan för turcos, alldeles såsom österrikarne sades haft för zuaverna år 1859. Inbillningskraften gör i hög srad sitt till i dylika fall, men jag har svårt att tro, att de handfasta preussarne skola åta skrämma sig af de mörkbruna ansigtena, le blixtrande ögonen samt kattlika smygninvarna och sprången hos dessa barbariska bjelptrupper, som sägas uteslutande ha blifvit rekryterade i Kabylien och bland hvilka män finner alla de många hudfärger, som den afrikanska solen har förlänat menniskohuden, från den sjukligt gula till den becksvarta. Ett företräde, som fransmännen äfven påstå sig ha, är den längre tjensttiden. En soldat, säga de, hvilken har tjenat ifyra eller fem år, mäste vara dugligare än en, som tjenat ett eller två eller till och med mindre. Det kan ligga någon sanning häri, och ehuru en mycket bekant preussisk general sade, att en uppfostrad armå alltid måste ha företräde framför en ouppfostrad,, kan det å andra sidan påstås, att preussarens öfverlägsna utbildning ersättes af frans