Aftonbladet – 3 augusti 1870, sida 2

ICL IIGU 1I0:L Ye SINDING YA a Ae. oo fentliggjorda i hans vidlyftiga biografi, et i hvilken utsträckning han förstår att ge R en allmänna opioionen den riktning som han ör tillfället vill, så torde man deraf i någon k hån kunna sluta till hans omfattande planer, nd tb EE Antalet af de inlägor hvarmed de franska ch preussiska kabinetterna beskjuta hvarndra har under de senaste dagarne blifvit kadt med två dokumenter, båda kommande rån fransk sida. Det första har formen af tt enskilt bref från Emile ullivier till en än, hvari den franske premierministern ej lott afskuddar sig och sin minister allt anvar för möjliga förhandlingar mellan ett föegående kabinett och det preussiska, utan fven förklarar det bekanta traktatutkastet pokrytiskt, Det andra är ett bref till den ngelska tidningen Daily Telegraph, känd för ina intima förbindelser med Tuilerierna. Brefkrifvaren, som förklarar sig vara en peronlig vän till kejsaren, redogör här för ett ned den franske suveränen nyss hållet samal, der denne gifvit hönom åtskilliga uppysningar af ett ej mindre märkligt slag än j lem Times nyligen publicerat. Vi återgifva ; värnedan de kuriösaste ställena ur detsamma; Ännu fjorton dagar innan hertigen af Gramont I höll sitt tal inför lagstiftande församlingen, detta; al, hvaröfver engelska pressen fält ett så omildt omdöme, hade jag ingen aning om att ett krig stod för dörren; och icke heller har jag i detta ! 5gonblick hunnit vidtaga alla nödiga förberedeler dertill. Jag hoppades att, så snart hertigen af Gramont rättfärdigat mig inför Frankrike genom ett manligt språk rörande hohensollernska kandidaturen, jag skulle bli i stånd till att så behandla och reda tvistefrågan, att freden kunde bevJegas Men Frankrike bar halkat ur min hand. Jag kan icke regera längre, om jag icke leder! Detta krig är Frankrikes nationella krig under min tid, och jag bar intet annat val än att gå i spetsen för den offentliga meningen, som jag hvar ken kan stäfja eller ändra. Dessutom fordrar von Bismarck, ehuru han är en ganska skicklig man, för mycket och fordrar detta myckna för Tastigt Efter Preussens seger år 1866 eriurade jag honom derom,att han-utan Frankrikes vänliga och oegeni nyttiga neutralitet aldrig. skulle varit i stånd till att åstadkomma sådana underverk, Jag fäste hans vögmärkentnlet derpå, att jag under hela tyska kriget icke skickade en enda fransk soldat; till Rheingränsen, och-anförde ur hans egna bref ställen, hvari han tackar mig för denna återhållsamhet och säger, att han. då icke hade. haft en enda preussisk soldat eller en preussisk kånon vid Rhein, för att kunna använda Preussens hela och odelade kraft mot Österrike och dess allierade. Jag lät honom veta, att jag ansåg, det han, såsom ett litet. bevis på erkänsla för min vänskapliga overksamhet,-gerna kunde till-förmån för Frank; rike afstå Luxembourg och äfven afträda en eller ett par mindre städer, som allvarsamt hota Frabkrikes gränser. Jag tillade, att han på detta vis med ringa uppoffring, kom Preussen med afseende på sina oerhörda framgångar och eröfringar snart unde glömma, skulle vinna för sig den franska nationen, hvars afund det är så lätt att uppväcka och så svårt att afväpna. Men hr von Bismarck svarade mig efter något dröjsmål: Icke en fotsbredd jord, hvarken preussisk eller neutral, afstår jag. Men kanske skulle jag, om jag komme i tinlfälle 244 sorvärfva ännu mer, göra några medgifter, Till exempel, huru skulle det gå, om vi toge Holland? Hvad skulle Frankrike fordra för att förhålla sig lugnt och stilla i händelse af en sådan eröfring? Derpå svarade je honom, att ett; försök att taga Holland betydde detsamma som krig med Frankrike, och dermed slutades de underhandlingar, som pågått mellan grefve Bismarck och hr de Bendetti. De franska tidningarne fördöma enhälligt, i mer eller mindre moderata ordalag, det drakoniska dekret som Ollivier i lagstiftande kårens sista ögonblick genomdref om absolut törbud för tidningarne att vid högst betydliga viten meddela några underrättelser från armen, ett dekret som Ollivier skyndat sig att gepom en varning i den officiella tidningen tillämpa. Så yttrar Sigcle: Äfven vi äro 2 AA BO je Mm Mm HM öfvertygade att den i dag på morgonen i Journal officiel intagna noten har sin grund vida mer. i politiska än i militära skäl. Regeringen vill förbehålla sig monopolet på publiciteten, såsom förr en gång under första kejsardömet, och såsom sedermera under det mexikanska kriget, hvarom vi aldrig fingo veta mer än regeringen behagade meddela oss, Styrelsen skall, vi säga henne det helt öppet, derpå endast vinna, att det gamla uttrycket lögnaktig som en bulletin från den stora armen ej blir åter upplifvadt. Hvad landet beträffar, är dess förlust alltför tydlig att vi behöfva påpeka denn. Edmond Texier, tidningens bekante korrespondent från krigsteatern, yttrar i samma ämne: De engelska tidningskorrespondenterna hafva med särdeles missbelåtenhet erfarit underrättelsen om sitt förvisande från lägret. En af dem sade till mig: Då I icke viljen tåla bland eder gentlemän som skaffa sig regelbundna underrättelser och göra sig till en hederssak att icke missbruka gästfriheten, vet ni hvad de engelska tidningsredaktörerne skola göra? I London likasom i alla stora städer finnes en hop personer som icke äro särdeles rädda om sitt skion och som gerna riskera det om man blott låter guldet blänka för deras ögon. Till dessa personer skall man vända sig. Man skall skicka dem åstad. Många bland dem skola blifva tagna och behandlade som spioner; men andra, lyckligare och skickligare skola tränga sig fram till målet och icke af någonting låta hindra sig från att till London skicka uppgifter om truppernas ordning och marsch och om armeens rörelser. Man har, säger man, velat undvika pratsamheten hos legda skribenter, hvilka dock egde svara inför generalstaben för de underrättelser de afsände. Man skall i stället få att göra med oansvariga personer, med skräflare som dölja sig under alla möjliga förklädnader och som två gånger bland tio lyckas att intränga i ägret. Har eder regering vunnit något så särdeles mycket genom att körå på porten hederliga skriftställare för att i stället — det I. kan ej hjelpas — mottaga banditer? Jag lemnar dessa reflexioner åt generall: Emil Ollivier att tänka på. Jag vill blott tillägga, att detta förbud från den stränge generalen, hvilket i de sista dagarne stått att läsa i Journal Officiel icke blifvit gynnsammare mottaget af armen än af allmänhe:. ten. Officerarne hafva icke glömt att under italienska fälttåget tidnivgarne genom att tillhandahålla allmänheten färska nyheter frön kriget äfven meddelade deras familjer nödiga underrättelser. Hvad det föregifna skäet till förvisningen beträffar, är det så puerilt att det ej lönar mödan att uppehålla sig a Ae rg R