Aftonbladet – 2 augusti 1870, sida 3

Fo, EEETEIG UKTELG TIGER UMTVIVv BIT, N afbrutits af kriget, det är allt hvad han l: säger Om den saken, men derefter uttömmer han sin vrede not preussarne och får ickel, lugn, förfän han ervåller underrättelse om franmänners iftåg i Benin. M Sjelf räddade jag mig iran Spandaw, I brukar han tillägga. ärad, Kors, satt kamrern verkligen på täsvalpg I. frågade någon häromdagen. Nej, men jag hade nog kommit dit, sVårade kamrern och såg högtidlig ut; jag, med mina kända tänkesätt, hade ej kunnat undgå Spandau. Och hvad hade väl blifvit följden? Jo, naturligtvis förlängd tjenstledighet, men på egen bekostnad, och det har jag ännu aldrig varit med om. Emellertid har kamrern nu kommit hem, och jag nödgats återlemna förordnandet. Gud fördöme kriget! Har jag kanske icke anledning att bedja den bönen? Men jag står terbligen ensam om min åsigt, det har jag nog funnit. Öfverallt hör jag de råest krigiska utrop, ser knutna händer och förskräckliga ögonkast. Vi äro ett krigiskt folk, det kan ej nekas. Jag har en gammal vän och studentkamrat, en älskvärd ung mån, hvilken vi vid universitetet ej hade annat att förebrå, än att han var alltför, jag vill icke säga feg, men försigtig och bortklemad. Han skulle blifva läkare och håde tagit sin medikofil med glans, men kunde ej fortsätta, ty han vågade sig aldrig in på anatomicum och såg han en droppe blod, svimmade hap. Han nöjde sig derför med att draga sig tillbaka i privatlifvet, der ban gjort ett rikt gifte och nu lefver ett riktigt englalif med sin lilla hustru och tjugutusen rdrs ärlig inkomst. Det är en mycket beskedlig karl. För några dagar sedan mötte jag honom i Strömparterren. Jag förvånades öfver hans utseende. De vackra ögonen Sprutade eld och lågor. Han gick förbi alla de lockelser herr Davidson liksom placerat i hans väg. När han skulle helsa på mig och tog fram handen ur högra byxfickan, såg jag att denna hand var knuten. Han är ursinnig på Davidson och den täckta kanalen, tänkte jag, eller kanske att han villl hämnas småfåglarnes död. Det är nedrigt, sade min vän, men handen var ej knuten, sedan hon väl kommit ur fickan. Du menar kanalens öfvertäckande, frågade jag. Ah nej! Hvem tänker nu på kanaler, såvidt det ej är fråga om den engelska... Det är oförsvarligt. Ack ja! De stackars småfåglarna.... At fanders med alla småfåglar. Nu är det blott fråga om de stora fåglarne, om Frankrikes och Preussens örnar. Det är nedrigt, säger jag, att de ej ännu sammandrabbat. Knappt en droppe blod har ju flutit. Jag räknar icke de tio fransmännen och det par preussare, som dödades häromdagen. Är det krig detta? Jag försökte lugna min vän och erinra hovom, att kriget ännu icke kunde vara iordving, men han ville icke lugna sig. Han rasade och jag tror till och med att han svor öfver ett sådant fördömdt sudd, så var hans uttryck. Skulle man icke vara i ordning, när man började krig, tänkte man kanske bara stå och se på hvarandra på ömse sidor Rhen? Hvarför slåss man icke? skrek han. Kan du säga mig, min bästa bror, hvarför man icke slåss ? Det kunde jag naturligtvis icke säga, och derför blef han ond äfven på mig, lät sodavattnet stå orördt och sprang åter upp på Norrbro för att fråga alla mennviskor, kända och okända, om jcke något telegram ännu kommit med underrättelse om ett stort slag, der minst femtiosusen man stupat å hvardera sidan. Det är fasligt hvad det går långsamt, sade gargonen, som bar fram mitt reqvisitum. Med nppassningen, inföll jag. Nej, med kriget, sade gargonen. Det är ju ett par veckor sedan kriget reqvirerades och ännu är det icke serveradt... Kommer strax, herrn lilla. Jag är väl inte mer än menniska heller. Annat är det med fransmän och preussare. I går kom jag in till min skomakare. Han såg orolig och förargad ut. Nå det var väl att herrn kom,, ropade han, då han blef mig varse. Se så, nu är det fråga om den gamla räkningen, tänkte jag och kände något obehagligt långs ryggraden, en egenhet hos mig, då man talar om gamla räkningar. Mötte herrn mitt bud? frågade mästarn. Nej, jag hade icke mött något sådant; och vore det fråga om den gamla räkningen, förklarade jag, så ... Hvem talar om gamla räkningar? skrek mästaren. Jag skickade bud till herrn för att få veta något om kriget. Jag har hört att herrn skrifver i en tidning (sannerligen ljag begriper huru han fått reda derpå, ty det är något som icke ens kamrern känner till) I ooch då måste väl herrn veta något riktigt nytt. Herrn är väl inte Jik de andra aftontidningarne och morgovbladen, som icke meddela det fingaste om någon stor batalj. Jag skall säga herrn att jag är prenumerant på Aftonbladet, och Dagligt Allehanda får jag gratis, Stockholms-Posten köper jag numera hvarenda qväll och Posttidningen lånar jag i kryddboden. Står det ett enda ord om bataljer i någon af alla dessa fyra? Nej, tro inte det, herre. Jag är ursinnig hvarenda qväll öfver en sådan brist på uppmärksamhet mot publiken. Men så tröstar jag mig åter och tänker: vi få väl vänta till i morgon bittida, så har Dagbladet ett telegram om slaget vid det eller det stället i Tyskland eller Frankrike. Jo, det var visst värdt att hoppas. Dagbladet har bara telegrammer om -ströftåg å ömse sidor om gränsen och sädant der pjoller. Skall jag kanske ge ut mina pengar förgäfves både morgon och afton? Skola tidningarne icke någonsin komma med underrättelse om batalj? Min bäste herre, invände jag, det säkraste torde väl vara att prenumerera på Dagens Nyheter...n Duger inte, skrek skomakaren. Hur kan herrn tala så? frågade jag och gaf mannen en lindrig tillrättavisning, i ord förstås, för hans obetänksamma utrop. Har Saka TNagens Nyheter uttryckligen lofvat att PE ENRANANIN NA mm dm,