Aftonbladet – 1 augusti 1870, sida 2

AGATHA DENEWABT.) EN FAMILJHISTORIA Ar SYLVIA. TJUGON1IONDE KAPITLET. Talet om den drunknade gossen hade längesedan tystnat. Edvards misstankar att någon med våld kunde ha stött ner honom i vattnet, hade han icke upprepat sedan den qvällen, han stått invid den döda, blottade kroppen. Helene hade blott en gång, strax efter begrafniogen vidrört dessa hans ord och frågat: Tror du äonu att de tre små fläckarne verkligen voro märken efter fiograr? Minst af alla väntade jag att du skulle göra denna fråga, svarade han kort, och Helene, som förnam att detta var ett ämne, hvilket han ej tyckte om att afhandla, teg med sin vanliga undfallenhet, fastän hon undrade hvarföre han sagt att det var ett ämne, som han väntat hon minst af alla skulle vidröra. ;Den stickande, oroliga känslan öfver att Agatha en gäng egt Edvards kärlek och de hemlighetsfulla ord de uppe på balkongen vexlat med hvarandra om John, hade äter börjat fylla Helenes själ med tvifvel, stärkta och underhållna af Edvards besynnerliga och kallsinniga beteende alltsedan barnets död. Sörjde ban då så mycket detta barn? Och hvilket samband hade det väl egentligen med Edvard? Skulle hon aldrig tå blicka bakom den mystiska slöja, som hvilade häröfver? Detta mörka grubbel följde den unga makan ständigt. ) Se A, B, JM 129—167, 169—178,