Aftonbladet – 30 juli 1870, sida 2

Ja, jag kävner allt det der utantill! Skall jag inte också få höra, att ert öde ligger i mina händer eller att jag afgör ert öde? Men jag vill bara säga er, att det är ord, som jag för min del inte lägger stor vigt vid, sade Martina. Men jag skall visa er, att jag kan arbeta, att på den bana jag valt står blott det enda ordet: framåt!... Skaffa er ett bokskåp, frökeno Denkwart... tag det inte i alltför små dimensioner och bestäm en af dess tomma hyllor för mina arbeten — vill Gud, den skall blifva fylld!...n En liten blixt lyste i Martinas ögon. Jag sade er ju, också, herr Ewald, att om en fem, sex år... Öppna emellertid dörren till mitt rum och se till höger... ja, som sagdt, om en fem, sex år kan hyllan der vara upptagen till en fjerdedel!, artina! Hans mörka ansigte flammade åtenhet. Ingen på hela jorden har någonsin förstått mig såväl som du, och har jag inte här det bästa bevis på att du också vill tro på mig. Det var ett tomt bokskåp, på hvars öfversta hylla prunkade en bok irödt saffiansband och efter hvilken den unga flickan leende sträckte siv haud. Jag har varit mycket djerf, Martina, som vågat tala sä här... Och när jag tänker på det förgångna, på mina trötta dagar, mina onyttiga irrfärder och mina vacklande beslut, så vet jag huru ovärdig jag är den sällhet jag drömmer om... Jag har alltigenom varit en sysslolös menniska, utan något bestämdt mål; men jag har kraft att hädanefter töra ett bättre lif... Med kärleken till dig föddes kärleken till det goda, och denna gnista dör aldrig i min själl... Den dör aldeig, inte ens om du för alltid skulle stöta mig ifrån dig, säsom jag förtjent.a