Aftonbladet – 30 juli 1870, sida 2

Ni har dåligt minne, , herr Ewald, den föl långt innan; den föll då ni första gången stot otanför er moders hus och föresatte er at genom arbete bli en ny menniska! Men om jag inte sett er, hvem vet on jag haft nog kraft och ihärdighet att fort sätta kampen efter lagren. Detsväfvade et ironiskt leende öfver hans läppar då de ut: talade det sista ordet. Hvem vet om jag inte för en tid sedan, kastat mitt manuskrip i väggen, redan ionan första delens slut och ou har jag likväl slutat den andre. Jag sär ger der före inte att jag ej haft mina frestel. ser till att springa min väg och åter blider sorglöse vagabonden, nöjd så länge min cigari räckte, icke bekymrande mig hvarifrån jag skulle få den nästa, fastän jag visste attjat ej kuode lefva utan den herrliga, välsignade röken. Nöjd så länge mina kläder hängde på kroppen, nöjd så länge mina björnar förakade mig nog djupt, för att inte spilla några ord om en återbetalning, ja, nöjd, blott ran i fred lät mig slösa bort de onyttiga dagarne! Mea om jag som segdt haft frestelser för att återfalla i den gamla försofiningen, så bar er bild, Martina, räddat mig derifrån. Den kor till mitt skrifbord obestämd, sväfvande, mena den kom likväl och talade uppmuntravde och tröstande — långt innan ni sjelf hade talat ett sådant ord till mig. Svara uppriktigt, Martioa... tror ni på en varaktig förbättring hos mig. Om en fem, sex år skall jag gifva er ett eståmndt svar, herr Ewald. Det der låter särdeles hopogifvande, sade an med ett kort skratt. Mina tankar äro ;nellertid likasom genom ett trolleri tjettrade ien enda föreställning — hurudant mitt lit kall blifva, om ni inte kan hysa förtroende ul mig?... BDet beror helt och hållet på er, it hvilket hål vågbalansen skall luta.