Aftonbladet – 29 juli 1870, sida 2

går qväll tog upp hans hatt. Herr Denkwarts blickar sökte Agathas, det var tydligt att han med sina ord fruktade att skrämma sin Jilla känsliga hustru. Hon stod med upprätt hufvud och ögonen rakt skådande framför sig; en öfvergående blekhet, som ett hvitt doft öfver en glödande ros, kom och försvann lika hastigt, och hon syntes lugn och obesvärad, hvarför herr Deokwart fortsatte: Edvard följde nu hem med bäåren. Ja, Edvard hade gjort den långsamma vandringen hemåt, han hade gått tätt efter den lilia båren och trampat i de våta spår, som följde den öfver ängar och stigar. I all sin sjelfviskhet bar Agatha mera sänsla än Helene. Hon kunde skratta idag, lå hon så godt som säkert bort antaga, att det barn, jag förtrott ät hennes ömmaste omvårdnad, var omkommet, och omkommet nst genom hennes bristande tillsyn. Han jemförde Helene och Agatha. Denna senare hade icke smålett, och om hon gjort det var eendet konstladt. Och dock låg det i benes intresse att det stackars barnet kom ort. Huru bäftigt, huru passioneradt hade non icke bedt honom derom! Stod han icke ansvar hos henne för den olycka, som skett. Jan blygdes för att han ställt henne till äkenskap för sitt vårdslösande, när han icke jelf bättre sökt akta på detta barn. Hans ansigte mörknade mera och mera inder denna sorgliga vandring, och när Heece kom utspringande från boningshuset och råtande kastade sig i hans armar, drog han ig hastigt tillbaka. Han höll så mycket af mig,, snyftade Jelene, der hon kastat sig ner bredvid den löde gossen och skälfvande fattade en af hans skalla, fuktiga händer; det var för att uppana mig som han sprang på stranden; jag ycker att jag ser huru Kan stvafvade och