ijtörs anförtro försvaret af fästningar sådana I som Strassburg och Metz ensamt åt föga öfvade . I mobilgardister, och om man ej likväl måste -I behålla en om än ringa del af fältarmeen inom Ilandets gränser. Ej heller kan man väl helt Joch hållet blotta Algerien och Rom på trupper. ) Det är aerföre stor fråga om Frankrike för lögonblicket kan ställa mer än 300,000 man i I fält. Denna styrka motsvarar också ungefär Istorleken af de 2 armeer om hvilkas bildande Iman talat och at hvilka den ena skulle inneI I hålla 150,000 den andra 115,000 man. ) Hvad nu den preussiska armen angår, så blef den 1859 fullständigt omorganiserad, i det landtvärnets första uppbud införlifvades i den I stående armen som derigenom nästan fördubblaIdes. Efter tilldragelserna 1864 och 1866 förökades hären ytterligare, i det kontingenterna från de annekterade länderna deri upptogos; hvilket likaledes, i enlighet med derom afslutade militärkonventioner, egt rum med trupperna från de flesta nordtyska staterna, som hittills hafva bevarat sin sjelfständighet, under det öfriga nordtruppsr ståi en så nära fördindelse med den preussiska hären,att de kunna betraktas såsom integrerande delar af densamma. Med andra ord: samtliga nordtyska truppkontingenter, den Hessen-Darmstadtska inberäknad, bilda ett enda helt under Preussens öfverkommando. Benämningen nordtyska hären för dessa trupper är blott skenbar, den borde på grund af faktiska förhållanden kallas den preussiska. Hela beväpniogen — med högst få, oväsentliga undantag — och alla reglementen äro preussiska. I Preussen finnes, som bekant, allmän värnepligt, men på grund af den långa tjenstetiden skulle det vara omöjligt att inkalla allt det tjenstepligtiga manskapet; man nöjer sig derföre med att uttaga tre femtedelar deraf, medan de öfriga två femtedelarne genast öfverföras på de så kallade ersättningstrupperna; eller, med andra ord, under vanliga förhållanden gå fullkomligt fria. Att gifva detta manskap en kort öfoing, som det sker i Frankrike med en del af den årliga utskrifningskontingenten, har man hittills i Preussen ej velat beqväma sig till, fastän en del af representationen yrkat derpå. Skälet hvarföre regeringen motsätter sig detta ligger nära till hands: den truktar att man af denva hastiga utbildning lätt skulle kunna draga slutsatser till skada för de öfriga soldaternas långa tjenstetid. Denna varar i tre år, hvarefter manskapet öfverflyttas till reserven, som uteslutande är bestämd till förstärkning af truppafdelningarne, när dessa skola sättas på krigsfot: Etter fyra års förlopp inträder manskapet i landtvärnet, som består af fullständigt organiserade truppafdelningar, som i fredstid allt. ibland inkallas till korta vapevöfningar. Vid mobiliseriog kallas äfven den oöfvade ersättningsreserven till vapen och utbildas i cadrer, sammansatta af afskedade eller landtvärnsofficerare, afskedade underofficerare, som hafva fått civil anställning (dessas antal är mycket stort i Preussen) och de reservsoldater, som icke användas till att sätta linien på krigsfot. Naturligtvis kunna dessa trupper icke användas genast vid utbrottet af ett rig, likasom ej heller de nu möjligen upprättade reservafdelningarna i Frankrike. Men i båda länderna kunna delemna högst värdefulla. bidrag till danandet en af reservhär. Med afseende på besättandet af de fasta platserna är Preussen i en lyckligare ställning än Frankrike, då det i sina 218 bataljoner, 18 jägarekompanier, 16 rytteriresementen och 176 artilleri-kompanier med 234 kanoner, allt af landtvärnet, har fullständigt organiserade och utbildade trupper ill betryggande af alla vigtiga punkter. I nödfall kunna dessa trupper äfven tjena till förstärkande af den aktiva armen, men man tillgriper ogerna denna utväg, emedan manskapet till största delen består af familjefäder, Vi öfvergå nu till en kort framställning af den preussiska härens aktiva styrka: Af fotfolk har den 9 gardesregementen på 3 bataljoner och 2 gardesjägarebataljoner, vidare 15 grenadierregementen, 77 linieinfanterioch 13 fusilierregementen, hvartd:ra på 3 bataljoner, 4 hessiska regementen på 2 bataljoner och 16 jägarebataljoner, tillsammans således 368 bataljoner. Hvarje bataljon har 4 kompanier på 250 man, och fotfolkets hela styrka, officerare inberäknade, uppgår således till 375,000 man. Rytteriet räknar 8 gardesregementen, (2 kyrassier-, 2 dragon-, 1 husaroch 3 ulanregementen) och 68 icke rangregementen, nemligen 8 kyrrassier-, 17 husar-, 19 dragon-, 18 ulanoch 6 andra regementen. Hvarje kavalleriregemente har 5 sqvadroner, hvaraf en i depot. En sqvadrons styrka beiöper sig till 5 officerare och 150 man, och hela det preussiska kavalleriets styrka sålunda till omkring 47,000 man. Artilleriet består af 13 regementen, hvaraf 12 om 15 och 1 om 16 batterier, hvart och ett med 6 kanoner; dessutom finnes en (hessisk) artilleriafdelniog om 6 batterier. Det hela utgör 202 batterier med 1212 kanoner. Af dessa äro 468 sexpundiga och 744 fyrapundiga. 39 batterier med 234 kanoner äro ridande. Manskapet uppgår till omkring 40,000 man. AF genitrupper finnas 52 pionierkompanier på 200 man, tillsammans omkring 10,000 man, och af trossen 27 kompanier på 125 man, inalles omkring 3000 man. Den preussiska fältarmens styrka skulle således enligt dessa beräkningar uppgå till 475,000 man. Men likasom Frankrike kan icke heller Preussen sända hela denna truppstyrka utom gränsen eller koncentrera den vid hufvudpunkten af ett fientligt anfall. För att betäcka vissa delar af gränsen, hvarifrån möjligen diversioner kunna väntas, och för att icke lemna sin långa kuststräcka utan försvar, måste det frånskilja en icke obetydlig del af sin aktiva armå, som man kan anslå till 100,000 man. Den mobila hären skulle derigenom inskränkas till 375,000 man och således ändock vara den franska något öfverlägsen till antalet. Men det kan likväl sättas i fråga, huruvida icke hos den senare förhållanden finnas för handen, som fullt ersätta dess numeriska underlägsenhet. Dessa förhållanden och i allmänhet båda armöernas inre duglighet och värde skola vi betrakta i en, följande artikel. nr —— AR -: -mA Ann a Ar mn LA mm