Aftonbladet – 27 juli 1870, sida 2

I gra gyllene vågor darrade mot stranden, mid .juti dem yrade en liten hvirfvel och någre Ibubblor stego bastigt upp en efter annan ;Hon slog händerna för sina ögon, men hänIderna voro som genomskinligt :las — vå -gorna lekte och glänste, lekte och glänst I fortfarande. Edvard kastade en flyktig blick på Agatha, hon visade mera känsla än ban trot benne om. I går qväll sprang han ut med Helene Isade han, hon observerade inte barnet, ock han är inte återkommen. Vi ha sökt honom hela natten! Det är ju en möjlighet att han råkat vilse och att man öfver natten intagit hozom någonstädes,, sade herr Denkwart, som nu jemte fruntimren återvändt till salen, der Edvard gick oroligt fram och tillbaka. Gossen kunde ju tala och säga hvarifrån han var. Man skulle då redan ha återsändt honom. Jag tann hans lilla hatt nere vid elfven. Han kastade åter en blick på Agatha, som blek och andlös satt på ena sidan af en stol, på hvilken hon med båda händerna omfattat ryggkarmen. Du har alldeles skrämt upp våra fruntimmer, Edvard! Agatha är så vekhjertad! Åh nej! sade hon, hvad barnet beträffar kommer det nog till rätta igen! Hon förde handen öfver det mörka härsvallet; det var som om hon med våld ville jaga en ryslig tanke ifrån sig. Hon hade rest sig upp och hennes ansigte äterfick småningom en del af dess vanliga sorglösa uttryck. Jag tillstår att du i det hela kanske hade rätt, Anton, Edvard har en verklig förmåga att skrämma upp folk. Huru ofta händer inte det, att man hör talas om små barn, som förirra sig och som man finner igen. Det