Aftonbladet – 27 juli 1870, sida 2

röst, då hon förestafvade fågeln: Anton lAnton! medan hon räckte fram den ens I sockerbiten efter den andra. Så stod hon er stund mel ögonen riktade utåt den sandade gården, nu gick någon öfver den — hon förd: näsdoken hastigt ötver sin fuktiga panna — kunde det vara Edvard, som kom, eller val det något bud från Ekbacken? Hon vände sin man ryggen och gaf sitt ansigte ett bekymmerslöst leende — detta leende, som hor låtit halka öfver sitt ansigte hvarje gång något oväntadt, prasslande ljud utifrån nått hennes öron, och hennes blickar föllo på der iörgyllda väggklockan. Half tion, tävkte hon, jag tycker de snart borde vara här! Skall jag då i evighet få vänta på det der dödsbudet! En rysnivg skakade hennes späda pestalt. Jag har ett stycke domestik på eu femtio alnar, sade hon och vände sig till Cornelia, om vi skulle klippa ner det till någon af dina fattiga skyddslingar? Du är en engel, Agatha! Och ditt hjer(as godhet...n Tala inte så! afbröt denna henne temligen kort. I dag skola viriktigt vara flitiga! Men först töljer du väl ner mig till båten, Agathal Hon fattade sin mans arm i det bon bad sin svägerska, Hulda Elders och Cornelia följa ned; men det lilla sällskapet hejdades. midt i dörren af Edvard. Så fort hans bleka, upprörda ansigte visade sig, ropade aila som med en mun: Hvad står på? John är troligtvis död! Död! opprepade Agatha, som stod med framåtlutadt hufvud, ögonen vidt uppslagna och läpperne så skilda från hvarandra, som då hon uttalade detta ord. För hennes stela tlickar bredde eltven sitt klära vatten, nå