Aftonbladet – 27 juli 1870, sida 2

hade nemligen begärt att få veta om det vore regeringens afsigt att afsluta sessionen, eller om endast en ajournering vore i fråga. tilläggarde att Jandet hade rätt att fordra att dess representanter i en sådan tidpunkt som den nuvarande ej åtskildes, utan åtminstone måtte ega att prorogera sig på så lång tid som de sjekva funne lämpligt att bestämma. Frågan afklipptes dock af Oilivier tvärt med den förklaring, att saken vore ett kronans prerogativ, hvarmed kåren ej hade att befatta sig På detta temligen knapphändiga sätt hemförlofvas de numera obehöfjga folkre presentanterna. a l Den demokratiska pressen i Frankrike iakttager i detta ögonblick en betecknande tystnad. Hennes förnämsta organer förklara, att de numera, sedan kriget utbratit, upphöra med den bestämda opposition mot detsamma verkliga tänkesätt igenom, Så yttrar Sidcle i en af dess hufvudredaktör Louis Jourdar undertecknad högstämd artikel i tidningens senast hitkomaa nummer: Ögonblicket är kommet, då vi ej böra ha mer än en enda tanke, ett enda mål: Frankrike, det gemensamma fäderneslandet, modren som hvar och en af oss är skyldig allt. Vi ha en mängd besvär att framlägga, frioch rättigheter att återfordra, grundsatser att försvara; stunden skall komma då vi skola kunna återtags detta så olyckligt afbrutna arbete. Nu vilja vi, få vi ej tärka på något annat än den strid hvari vi inlåtit oss. Detta monarkiska krig haj vi med alla våra krafter bekämpat då det endast hotade oss; allt hvad vi derom sagt tänka vi ännu. Ja, det är ett gnudlöst krig, det är ett brodermördande krig. Ja, det är vidunderligt, det är barbariskt att i denna tid, då alla menniskor med hjerta och eftertanke göra till sitt mål grundandet af Europas Förenta Stater, två stora folk, ämnade att akta hvarandra, som ett par vilda djur kasta sig öfver hvarandra; men så snart kriget är förklaradt, så snart Frankrikes lif står på spel, se vi ej mer än fäderneslandet: allt för det, allt genom det! .. Det kommer en stund då vi uv hvad som nu föregår skola draga all den lärdom det innehåller; vi skola räkna öfver hvad det kostar ett folk att afhända sig sin suveränitet. Men till denna räkenskapens stund, låtom oss blott ha ett enda rop: Lafve Frankrike. Samma tidning innehåller en förträfflig artikel af Henri Martin, der den berömde historieskrifvaren med anledning af den påfliga ofelbarhetsförklaringen visar att Frankrike nu ej har annat att göra än återvända till det kyrkliga tillstånd som egde rum från år III till år VIII innan Napoleon som förste konsul fjettrade Frankrike genom konkordatet, nemligen kyrkans fullkomliga skiljande från staten, samt de franska truppernas oförtöfvade återkallande från Rom. De franska truppernas återkallande från Kyrkostaten, som de senaste händelserna visat vara nödvändigt för vår ställning i Europa, så slutar Henri Martin sin artikel, bör blifva den omedelbara följden. af ofelbarhetens proklamerande. Vi vänta. Frankrike och verlden vänta Att denna väntan skall gå i fallbordan, medan kejsarinnan Euagenis som regent styr Frankrike, är väl dock knappast troligt. Patrie bestrider underrättelsen om att Pråvost Paradol afhändt sig sjelf lifvet. Han bar enligt denna tidning dött af en aneurisma. Engelska och belgiska tidningar vidhålla dock sin första uppgift om hans dödssätt. Hans lik skall öfverföras till Frankrike. Presidenten Grant har satt en hedersvakt utanför franska beskickningens hotell och genom sitt sändebud i Paris låtit meddela franska regeringen, huru djupt han beklagar detta dödsfall då det nya sändebndet debuterat på ett sätt, som berättigade till den förväntan att hans verksamhet skulle blifva af stor betydelse f de båda landens ömsesidiga ställning och förbållanden. Från Paris skrifves under den 20 dennes till Köln. Zeitung: Denna afton uppfördes: Den stumma från Portici på stora operan. Efter tredje akten föredrog Marie Sass marseillaisen, som mottogs med oerhördt juhel. Hela församlingen reste sig under ropet: Vive la France! Publiken sjöng med. Hela scenen hade mycken likhet med hvad som år 1848 föreföll i Theätre Frangais, då Rachel I deklamerade marseillaisen. Mot förväntan infann kejsaren sig icke. Monitören framhåller, att många notabiliteter voro tillstädes, deribland hertigen af Gramont. Hvar gång det ropades Vive la France vände gig hela publiken om mot honom. Såsom skäl till kejsarens uteblifvande från stora operan anföres i franska blad att hans afton var helt och hållet upptagen af vigtiga militära konferen ser med flera marskalkar. I Theätre Francais der det äfven var fullt hus deklamerade demoiselle Agar samma afton marseillaisen under de starkaste bifallsrop. I Opera comique sjöngs på scenen Alfred de Mussets rheinsång: Nous Vavons eu votre Rhin allemand, Il a tenudans notre verre .. Som ett bevis på att äfven i Wien sympatierna ställa sig på olika sidor i det nu började kriget meddela vi följande utdrag ur en korrespondens till den franska Moniteur, som uppfattar stämniogen helt annorlunda än de hittills fört. Ännu skimrar dock deras det liberala tyska partiets organ Neue Freie Presse, som vi går citerade: