Aftonbladet – 27 juli 1870, sida 2

Iblifvit gripen och förd söderut, efter hvad I!arne intill den 16 November 1870 skola ega STVUCARULI den 24 Jul Dat sätt, hvarpå Preussen redan i handling debuterat såsom krigförande makt, harmonierar icke synnerligt väl med de ord af moderation och humanitet, med hvilka man å högsta ort officielt uttalat sig om kriget, och det är i sanning icke synnerligen egnadt att öka sympatierna för denna makt. Da invånare i Nord-Slesvig, som velat utvandra till Danmark, ha blifvit derifrån förhindrade och tagna i fängsligt förvar, hvilket innebär ett alldeles direkt brott icke mot fredstraktaten i Prag, hvars femte artikel dock alltjemnt trampas under fötterna genom det sätt hvarpå Nord-Slesvig betraktas såsom i Preussen inkorporeradt, utan emot fredstraktaten med Danmark af år 1864, i hvars 19:de artikel uttryckligen bestämmes att invånare i de till Preussen afträdda landsdefull frihet att med sin lösegendom utvandra Itill Danmark. Den gamle nordslesvigske patrioten Hans Kriger, Nordslesvigs ene representant vid nordtyska förbandsriksdagen, har man tror, till fästningen Spandau. Man har svårt att finna någon annan anledning till devna våldsamma åtgärd än den som ligger i harmen öfver Kriägers oförskräckta uppträdande på nämnde riksdag och särskildt öfver det ändringsförslag, han senast uppställde vid förhandlingarne om strafflagen och hvilket förslag gick ut derpå, att hvar och en som begagnar den treenige gudens namn till traktater och öfverenskommelser, som han bryter eller icke ärnar hålla, skall hemfalla till tre års tukthusstraff och anses ovärdig att bekläda någon offentlig befattning. Arresteringar till höger och venstr utgöra märkligaillustrationer till försäkringarne derom alt äfven i de af Preussen senast eröfrade landsdelarne är befolkningen intagen af den mest eniga entusiasm för den preussiska saken. En hannoveransk f.d. officer har blifvit på preussiska regeringens befallning arresterad i Strelitz såsom misstänkt för att hysa sympatier för och stå i godt förstånd med hannoveranska konungafamiljen. Sedermera har en f. d. hannoveransk kapten, grefve Hartvig, blifvit fäng slad i Hildesheim, ryttmästaren Issendorf i Usnabrick och geheimerådet Bremer i Bremerhafen. Äfven mot fruntimmer anser sig preussiska regeringen böra vidtaga stränga åtgärder; så har t. ex. en grefvinna Kielmansegge blifvit arresterad på sitt gods i närheten af Harburg. I motsats mot de förra uppgifterna om den allmänna hänförelsen i Hannover klagas nu bittert öfver befolkningens motsträfvighet och ovilja. Man väntar till och med, att general Vogel v. Falkenstein, bekant för sin råa och hänsynslösa framfart på Jutland 1864, skall förklara hela. provinsen Hannover i belägringstillstånd, för att kuona behandia befolkningen med jernhandsker. Allmän order är redan gifven derom, att hvar och en, som röjer sympatier för fransmännen och på något sätt tager parti mot Preussen, skall ställas för ståndrätt. Får man sätta tro till den ifrån Hamburg ingångna telegrafunderrättelsen , så skulle preossarnes första vapenbragd icke varit särdeles uppbygglig. Då det emeliertid deriförmäles, att en preussisk trappstyrka eröfrat. ett iranskt tullhus med dervarande tullkassa samt först tillfångatagit och sedermera dödat dervarande tullbetjening, sålunda en hop civila personer, så förefaller oss detta så starkt, latt vi, till dess bekräftelse ingår, våga beI pare betona, att kriget icke har sin egentPreossen och folkens rätt, som kortligen tvifla uppgiftens sanningsenlighet. Enskilda bref, som vi haft tillfälle att se, skrifna af svenskar, som befinna sig vid tyska badorter, vitsorda att den till ytterligt öfvernod stegrade tillförsigten hos den tyska all närheten befinner sig i oupphörlig stegring och ger en föreställning om hvad följden skulle bli, om hr v. Bismarck nu vunne en lysande triumf. Det finnes knappast någon preussisk smakrämare — heter det — som icke bakon sin disk sätter armen i sidan och förkunnar:Binnen vierz2hn Tage siud wir in Paris und. davon dictiren wir Gesetze fär Earopa. De officiösa franska bladen börja nu skarliga grund i frågan om den spanska tronföljden, utan i Preussens hela politik under loppet af de 6—7 senaste åren. Så innehåller Le peuple francais en artikel med rubrik skildrar Preussens hela beteende i den slesvigholsteinska frågan, huru det angrep Danmark under förevändning af de augusten-: borgska arfsanspråken, för att, sedan det ockuperat hertigdömena, låta de preussiska kronjuristerna förklara, att Augustenborgarne saknade hvarje skymt af rätt, och att Christian IX:e ensam var laglig herre öfver dessa rertigdömen, så att han med full rätt kunde ifstå dem till Preussen. I detalj skildras derefter det sätt, hvarpå Preussen betedde sig mot Osterrike, och det sätt, hvarpå förstaämnde makt uppfyllt bestämmelserna i Pragfreden. Skulle man kunna förebrå Frankrike något, yttrar nämnde blad till slut, så skulle det vara, att det väntat så länge. srrankrikes lagstiftande kår afslöt förliden redag sina sessioner och uppvaktade dagen lerpå, tillsammans med senaten, kejsaren,