Aftonbladet – 26 juli 1870, sida 2

kert inte varit så deltagande, om något ledsamt händt Agatha. Så fort Edvard druckit te, begaf han sig hemåt. Solen hade nyss gått ned och några rödgula moln speglade sig i elfven, då Edvard med framåtlutadt hufvud och tankspridd blick följde stranden. Den synbara sinnesrörelse, Agatha visat inne i havs farbrors rum; sysselsatte alla hans tankar. Isynnerhet hade dess öfverväldigande inflytande varit märkbart, då Anton Denkwart tälada om Fritz Rabens frawmkastade ord om ait han hade flera bref, som: kunde vara intressanta för herr Denkwart. — Hade således Martina verkligen haft rätt uti att det fanns något hemiighetsfullt samband mellan baron Raben och Agatha? Edvard: tviflade icke längre härpå, Han beklagade. henne lika mycket som han fann henne klar;s dervärd — och dubbelt klandervärd att, ha tillåtit baron Raben komma in i det jenkwartska huset och. innästla sig der på sätt som skell, Att det var en sjelf.sisk fruk7, för upptäckt, som föranledt henne att tåla baron Rabens uppträdande, tviflade Edvard icke på, ty oaktadt all hennes sjelfbeherrskning hade hon stundom icke kunnat dölja ett och annat utbrott af ovilja mot baron Raben. — Ursäktade detta något hennes handlingssätt? — Edvard hade icke hunnit ge ett bestämdt svar härpå, då haus fot halkade. Han lutade sig ned och tog v.pp en liten blank hatt med ett blått band sammanhållet af ett ankare. Johns hatt! Var det Jobus hatt? Edvard såg sig omkring med lätt sammandragna ögonbryn — kunde Helene vara så oförsigtig och ha barnet ute så här sent? (Forts.)