Aftonbladet – 26 juli 1870, sida 2

dess sakta sqvalpning och hennes egen tunga andedrägt voro de enda ljud, som afbrötc sommarqvällens stillhet. Då och då strömmade en vindflägt emot henne, men den svalkade icke hennes heta panna, inom hvilken en enda tanke arbetade, tanken att undkomma det olycksöde, som baron Raben hvilket ögonblick som helst kunde störta henne uti. Men am han också kunde förneka brefven och på. stå det de voro efterapade hennes stil — så skulle Edvard, ifall det föll honom in, kunna uppträda med ännu kraftigare bevis. Hade han icke en gång sagt: Du kan tacka din lyckliga stjerna, Agatha, att jag inte i min första vredesuppbrusning vände mig till Anton Denkwart! Med baron Rabens bref framför sina ögon, med dessa nya bevis på hennes falskhet och bedrägeri — skulle inte hans yrede flamma upp ånyo, skulle han inte finna henne värd aft förtrampas såsom vore hon den uslaste, giftigaste mask! Barnet måste bort! Med list, med våld, huru det än skulle ske — men barnet fick icke atanna! Hon eller des något anvat val fanns icke längre, En släpande klädning mot gräsmattan och lätta något dröjande steg nådde i detsamma wav nennes öron. Hon lutade sig djupare iu mel lan buskarne — hon ville vara osedd och allena — allena med sin olycka och sin jämmer. — Helene passerade utan att se henne tätt förbi och var efter få sekunder åter försvunnen ur hennes åsyn. Men fliken af den unga qvinnans fladdrande klädning var knappast dold bakom det täta busksnåret innån tystnaden åter afbröts; det var nu ett barns osäkra, taktlösa språng. Agatha hade rest upp sig så att hon stödde sin hand mot den mjuka mossan. Hon var i samma sekund öga mot öga med John. Barnet stannade, fjettrad af hennes blick och