Aftonbladet – 25 juli 1870, sida 3

A. A. Grafström. En i dag mottagen telegrafunderrättelse från Umeå meddelar att kyrkoherden i nämnde stad, prosten och teol: doktorn Grafström aflidit i går afton kl: 9 vid en ålder af öfver 80 år. Med honom har en af stjernorna inom vår nyare vitterhet slocknat .och ånyo har en plats inom Svenska akademien blifvit ledig. Anders Abraham Grafström var född den 10 Jantbari 1790 i Sundsvall, der fadren var handlande. Han blef student i Upsala 1809, fill. doktor 1815. Utan att på nägot verksammare sätt deltaga YT de litterära striderna, slöt han sig dock i så måtto till den nya skolan, att han skref åtskilliga poemer, hvilka under signaturen Gfm infördes i Poetisk kalender, hvilka tillvunno sig bifall. Hans enkla och flärdfria sångmö kunde icke heller med den egentliga fosforismen, utan utbildade sig efter Franzen, till hvilken Grafström anslöt sig med innerlig .hängifveahet och hvilkens måg han sedermera blef. Svenska akademien skyndade också att på ett särdeles eklatant sätt utmärka den unge skalden, i det hon 1825 tilldelade honom sitt dubbla stora pris för en sång öfver dåvarande kronprinsens förmälning. Tvenne samlingar af Skaldeförsök, som han utgaf 1826 och 1832, buro inga spår af utpräglad originalitet, men anslogo dock genom mild känslofallhet och smakfull diktion. Några af hans stycken, t. ex. sången om Norrland, skola bibehålla ett oförgängligt värde inom vår vitterhet. I sin ungdom sysselsatte sig G. äfven med teckning, för hvilken konst han egde lyckliga anlag, och han skref i tidskriften Svea konstkritiska uppsatser öfver Sergels Amor och Psyche samt öfver samme mästares Faun. Historien var till en början det vetenskapliga fack,ioch genom hvilket G. sökte bryta sig en bana. År 1820 blef han utnämnd till docent i fäderneslandets historia vid Upsala universitet, Året derpå blef han anställd såsom lektor i historien vid krigsakademien å Carlberg, hvarifrån han 1832 flyttade till Hernösand, vid. hvars gymnasium han blifvit utnämnd till lektor 4 historien. Redan 1830 hade han emellertid låtit prestviga sig och året derpå blifvit e, o. kongl. hofpredikant, och 1835 kallades han till kyrkoherde i Umeå stadsoch landsförsamling. Han blef prost 1837; ledamot af Svenska akademien 1839; ledamot af Nordstjerneorden 1841; teologie doktor 1845; kontraktsprost 1849; kommendör af. Nordstjerneorden 1862. Han innehade 1848 andra rummet på biskopsförslaget för Hernösands stift, för hvilket stift han varit fullmäktig vid riksdagarne 1840— 41, 44, 47—48, 50—51. Sin poetiska produktion fortsatte G. äfven på äldre dagar. 1841 utgaf han Sånger från Norrland, 1848 Nya sänger från Noörrland och 1852 Jalliljors. I Läsning för folket, utgifven af Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, af hvilket sällskaps direktion han var medlem, har ännu undeg de allrasenaste åren förekommit månget poem af hans hand, vitnande om oförsvagad själskraft och om samma milda, fridfulla veridsåskådning, som hans föregående arbeten. Äfven såsom själasörjare upphörde han ioka, trats sin långt frataskridna ålder, att vara verksam. I sina båda giftermål med tvenne döttrar af Frans Mikael Franzen hade dr Grafström 9 barn, som ännu lefva. Bland dessa är dr Frithiof Grafström, kyrkoherde i Klara församling i hufvudstaden,