Aftonbladet – 23 juli 1870, sida 3

som hvarje vetenskaplig process, mottaglig för pröfning och förbättring. Kritikerns första åtgörande är sålunda, at i föremålets egendomliga begränsning se des berättigande. Kant lärde att, enär föremå len som upptagas i medvetandet der förefinn: en medfödd form, så förändrar denna form daning den mottagna bilden, så att sannin gen för oss är icke i sig sanning. Det ha visat sig att denna lära inom filosofien blot var en hypotes; det visar sig nu att den ä en regel inom kritiken. Konstnärens anlag — så lära positivisterna li hr Brandes afhavdling företrädesvis repre: isenterade af den prisbelönte författaren Tai nes teorier — konstnärens anlag drifva hoInom framåt, hans talanger leda honom vilse IPå samma gång som de skärpa hans omdöI me; hans andes ursprungliga daning är skuld till såväl hans framsteg som hans misstag IDe fläckar, hans arbeten förete, kunde har (ej undvika, emedan hans talang står i samImanhang med hans förvillelser. Vi kunna icke tadla konstnärens missgrepp. Hans andes form är en typ. Den har rättighet att existera lika väl som hvarje annan typ. Det som annorstädes skulle vara oförnuft är här förnuft. Hvarje typ är god sådan den är, lika, kaväl inom den tänkande verlden som inom den materiella. Dess mål och dess lag är, att utveckla sittväsen. Ingen tager anstöt af hägerns långa, skrala ben och magra kropp, lika litet som af dess kontemplativa och orörliga ställning. Iogen klandrar hos fregattfågeln de ofantliga vingarne, de korta fötterna. Att hägern är så mager, är hos honom en skönhet, och det sistnämda missförhållandet är hos fregattfågeln likaledes en skönhet. I båda fallen uppenbarar sig en naturidå, och naturforskarens uppgift är att förstå, icke att göra sig lustig öfver denna ide. Kritikern är själens naturforskare. Villigt tager han emot dess olika former, fördömer ingen och beskrifver dem alla. Han — NB! kritikern sådan han enligt positivismen bör vara — han sönderrifver intet slags talang med ringaktning. Han dissekerar med försigtighet hvarje talang och ställer den i samma museum som de andra, och i samma linie, Han blott gläder sig öfver naturens rikedom; han önskar den i intet fall annorlunda, ban håller af den till ech med i dess galenskaper och förvillelser. Han gör ännu mera: just under sina iakttagelser ombildar han sig sjelf till likhet med hvad han granskar. Han söker så länge att förklara sitt föremåls egendomliga lifsyttringar och finna dem konseqventa, att han slutligen ofrivilligt sjelf tillegnar sig dem. Geoffroy de S:t Hilaire sade sig hafva i Egypten, då han låg på Nilens uppslamningar, känt inom sig vaknande krokodilinstinkter, o. s. v. in absurdum. Med skäl säger pu förf:n: Man seer, hvorletes Naturbegeistringen eg den lidenskabelige Trang til sympathetisk Forstaaelse her har tilintetgjort Kritikens hele eesthetiske Grundlag med Forskjellen mellem Skjönt og Heesligt. Man föler hvorledes en Inconseqvents her nödvendigvis maa begaaes, hvis overhovedet Kritik skal komme istand, en Inconseqvents, som heller ikke udebiiver, Moan meerker endelig overfor saadane Ytringer, hvor höist fornöden den i Frankrig endnu ubekjendte hberbartske Forholdstesthetik er overfor en saadan graendselös Godkjenden og Frikjenden. At Typen lader sig oplöse i et ubestemt Antal skjönne og uskjönne Enkeltforbold, er her end ikke pwövnt, Gjenstandens Eiendommelighed retfeerdiggjör den. Såsom ett kuriosum kan anmärkas den stora frändskapen mellan positivisternas ytterligheter och Thorilds så länge sedan bekämpade orimliga fordringar På kritikern, de der icke hindrade honom sjelf från betydande inkonseqvenser, Lära positivisterna, att hvilken fora som helst är god, blott den är en typ, så lärde Thorild, som ailbekant är, att Kvart och ett är godt inom sin art, att man icke kan vilja åstadkomma någonting godt och likväl göra någonting alldeles rasande m, m. som måste eda till de löjligaste slutföljder. Likheten mellan dessa resp. teorier torde röfrigt visa, att Sisyfi sten utan återvändo spökar inom spekulationens verld. Det är dock vår glada öfvertygelse att len icke rullar lika långt ned för hvarje ång detta missöde inträffar. ritiken är den yngste genien, Benjamin Her Cendritton bland. andarne. Det Täller tt häfda dess rang. Kritiken skall upplaga vaturen, jemna vägen för skalden och sitva honom den fasta hållning, hvarförutan pan ej skapat något bestående. Detta är wvad man kallar produktif kritik. Hr Brandes kritik synes oss vara en såjan. En följande artikel önska vi egna åt ans Kritiker og Portraitero, RO OCR TP OR TUETvu d. W. v. Dibens Handbok i växtrikets naturliga familjer, deras förvandtskaper, geografiska utbredning, egenskaper och vigtigaste användande i medicinskt, ekonoiskt afseende. Andra