Aftonbladet – 23 juli 1870, sida 3

TÄPPER Il BEmoÅes.em Se tt tl Ev oem keet I TT SEN PO Of OP Re -Isom hans Laokoon blifvit utgångspunkt för :-jden nyare konstfilosofien, så är hans Ham-I burgische Dramaturgie det törsta verk af I tiken frambragt. Jårhondrade, den der förirrat sig in i det förra. I Men dela denna benägenhet kan man icke. IJust en kritisk författare, sådan som Lessing, mål, annars förstår man de ej. Det är bättre att upplysa, än att skära bort. Af den blott berömmande kritiken härleder sig den opartiska, som använder sin sympati till att förstå, men hvarken ensidigt klandrar eller berömmer. Hvad här är sagdt gäller framförallt om Frankrike, men i smått torde dessa utveckliogsstadier återfinnas hos oss såväl som i Danmark. Det var en tid då man slagtade en Haqvin Bager, en Mathias Bjugg, det var en tid då man hejdlöst berömde allt hvad visst folk skrefvo. (Lärorika studier kunna i senare frågan göras t. ex. i Upsala-tidskriften Eos.) Och har Danmark haft sin Poul Möller, m. fl. som i utförliga litterära anmärkningar excellerat, så ha vi haft en svensk Jules Javin som i sin litterära kritik nog var istånd till en musikalisk fantasi, en poetisk improvisation, han som plägade kalla sig Orvar Odd. Detta endast exempelvis. Jemförelsen kunde lätteligen detaljeras, men skulle föra oss för långt. I Tyskland, säger Brandes, har kritiken öfver poesi och konst spelat en mera underordnad roll. Medan tyskarne med sin öfvervägande spekulativa och teoretiska begåfning hafva grundlagt och utbildat hela den vetenskapliga estetiken, hafva de försummat vetenskapens praktiska sida, den egentliga kri-: tiken, som oaflåtligen sysselsätter sig med realiteter, och som, enär den bildar en öfvergång från vetenskap till konst, icke lätt uppstår förr än ett lands prosa har nått en högre utveckling än den tyska prosan tills dato uppnått. Den tyska kritiken i detta århundrade har derför varit rent systematisk. I stör stil blef den grundlagd af Lessing. Likbestående värde, som den tyska litterära kriLessing är så stor, att man kan förstå den benägenhet som i senare tid gjort sig i hans fädernesland gällande, att karakterisera honom som en ande från detta lemnar en förträfflig måttstock för bedömandet af det riktiga eller oriktiga i den uppfattning utaf kritikens bestämmelse, som just i våra dagar, särskildt i Frankrike, börjar göra sig gällande. Lessings kritik är väsentligen polemisk, han är icke en domare, han är en reformator. Hans mål är icke att lugnt och opartiskt gifva hvarjom och enom hvad honom tillhörer; nej han vill, i motsats till fransmännens efterbildning at spapiorer, italienare och antiken, uppställa Shakspeare som det absoluta mönstret. Det egendomliga vid detta Lessings förfarande är emellertid, att han sjelf med hull och hår är i stil och tankegång en fransman, så litet som möjligt med Shakspeare beslägtad, så god lärjunge af Voltaire som en Voltaires fiende kunde vara. Aldrig faller det Lessing in, att i den franska litteraturen se ett naturnödvändigt alster af den franska odlingen, . olämpligt som allmängiltigt mönster, emedan man aldrig bör ega något sådant, men lämp! ligt för det folk som fostrade denna litteratur och efter hvars behof denna litteratur s skrifvit dess lidelsers och känslors naturoch kulturhistoria. Han betraktar — reformator som han är — den främmande litteraturen 4 som en fiendtlig makt, han säger om den allt ondt sora rimligen kan sägas, och mycket mera, c möter den med ett mått som den icke sjelt!: erbjuder, med spaniorens, med engelsmannens. Det som är franska tragediens lycka, att den så litet liknar den grekiska, ser Lessing icke som en förtjenst, blott som ett fel. Istället för att uti den-unge prinsen af Conde söka förebilden till Racines Achbille, söker han den: förgätves uti hjeltens namn hos Homerus. Tragediens tekniska framsteg, afskaffandet af kören, upptagandet af politiken i stället för ödet, detta kan Lessing ej uppfatta Han söker ej heller att uppfatta den franska tragediens ande, han blott uppvisar lyten på dess kropp. Han gör oberäkvelig nytta, han vinner en seger, han företager en eröfring, men han är den moderna kritiken s: olik som möjligt; han är ett barn af sin tid; han kritiserar den franska poesien såsom Voltaire den hebreiska religionen. — I vårt ärhnodrade kommo så A. W. Schlegels mera historiska än kritiska litterära föreläsningar och i tidens fullbordan den Hegelska filosofien med sin öfversvinveliga tankeflygt, för hög för verklighetens former, den der i Frankrike, efter att ha varit erkänd ochhyllad, framkallade en opposition: den naturvetenskapliga, realistiska, eller som nan der säger, positivistiska riktning, som af5! slöjar det trångbröstade i spiritualismens uppk fattning. Men redan förnt hade man i Danmark insett att för kritikerns verksamhet kräfdes en passif såväl som en aktif begåfning. En kritiker — säger Heiberg — är ett väsen som bör vara communis generis; ban måste förena den qvinliga mottagligheten med den manliga produktiviteten; men iksom detta genus saknas i åtskilliga språk och är sällsynt i de flesta, så är det sällsynt att träffa en kritiker hos hvilken det ena elementet icke är det andra öfvervägande. Kritikern måste sålunda liksom spåmannen Ti-: resias vara än man och än qvinna. I Frankrike vill man emellertid för närvarande inom positivisternas läger — och detta är en af mufvudpunkterna i Den franske Astetik i vore Dage, — lägga största vigten vid den qviniga sidan af kritikens attributer, Med flit hafva vi något utförligt refererat letta kapitel i hr Brandes afhandling, emelan författaren sjelf synes oss isin verksamwet som kritiker företrädesvis tillämpa de eorier han här utvecklat och dessa teoricr m kritiken för öfrigt torde vara af mera allhänt intresse än om Geniet, Konsten och dealet, m. 1. estetiska frågor af författaen behandlade, Ionan vi vända oss till bans egna kritiker, näste vi söka att vinna fotfäste i den nya ppfattningens positiva bestämningar. Viha ett hur den förhåller sig polemiskt till föreående riktningar. En kritiker i våra dagar — så lärer denna ppfattnipg — vet, att hans personliga tycke tet värde eger, att han måste se bort från itt temperament, sina böjelser, sitt parti, sina tressen, att hans talang framför allt består sympatien, att bistorikerns högsta ära är tt kunna tänka sig in i de menniskors beisenhat. som han vill döma att gå In nå