Aftonbladet – 23 juli 1870, sida 3

ändra allt, genom att lägga reciprocitet, ömse. sidig likställighet till grundval, i stället för som nu, blind lydnad å ena, och egenmäktigt befallande rätt å andra sidan. Ej minst skulle vinnas genom höjandet af qvinnans känsla af eget värde, och man skulle då slippa se den förhatliga ringaktning hvarmed mannen nu oftast anser hustrun, hennes åsigter och omdömen. Hon skulle ock derigenom appmuntras att arbeta sig upp i hans aktniog. Nu, hvad tjenar det till att hon skaffar sig kunskaper, utbildar just dessa åsigter och omdömen? Så länge de stämma öfverens med mannens, eller blott utgöra ett flyktigt diskussionsämne när annat tryter, är allt godt och väl. Men så fort vi komma from sounds to thingsn, då vore henne bättre att som hustru vara den tankefattigaste daglönerska, än den snillrikaste författarinna. Gillar hon en sak och begäres hennes offentliga tillkännagifvande deraf, hennes namn under en lista eller petition till exempel — mannen kan förbjuda det! Vill hon personligen deltaga i ett godt verk, bivista en föreläsning, höra en talare, se ett skådespel — mannen kan stänga henne inne! Gifver hon till ett barmhertighetsverk den penning hon kanske skaffat sig genom försakande af en eller annan prydnad — mannen kan taga hennes bidrag tillbaka, som gifvet utan hans tillstånd! Kan någon undra om hon ej anser det värdt att ens försöka striden under så ojemna vilkor?,.. Hennes gen piga har det bättre, hon kan säga upp sin tjenst och återfå sin frihet — hustrun, hvad kan hon? Andra qvinnor, andras hustrur, ser man icke sällan af mannen bemöas med aktning, lyssnas till med förtroende, deras råd och upplysningar begäras och följas vida mera än hvad fallet är med den egna hustrun. Och hur vore annat möjligt? Lagen försvarar mannen emot hustrun, likasom samhället emot brottslingen. Idioten, det myndiga barnet och förbrytaren stå med ienne på samma rättslösa ståndpunkt. Bäst vore henne stundom att intet veta, intet vilja, ntet önska. Hon kan blott råda öfver sina ankar och sina tårar. I detta yttrande, huru bittert och stundom fverdrifvet det än synes, är dock mycket om ej kan bestridas vara verkliga förhålandet, och de mörka konturerna äro tydlien tecknade efter naturen. Vi hafva i dag å uteslutande talat om lagens obevekliga jökstaf, dess känslolösa du skall ech du kall icke, att det kanske synts mången ett ltför hårdt tal. Men vi hafva ej glömt att ågot finnes som uppväger, som förklarar och örsonar det allt. Vi tro ej blott, vi veta tt kärleken är lagens ful!bordan,. Skulle denna: fråga om gifta qvinnors eganerätt mot all förmodan icke redan vid nä-j ta riksdag åter upptagas, så önska och hopas vi, att det lilla som göras kan, mätte ukttagas, att paktum hos oss som i England, enom sed och bruk blifver obligatoriskt vid myndigas giftermål. Skulle deremot motioen åter förekomma, och såväl motionärens oet, som de båda reservanternas (hrr v. Geerfelt och Ribbing) namn, samt ej minst gatskottets ytterst svaga utlåtande gifva rundade förhoppningar derom, så må den venska qvinnan se till att den ej ännu en ång blott begrafves i tysthet. Ett gif akt! sioom tid skall icke uteblitva. N L. N. SN