Aftonbladet – 23 juli 1870, sida 3

. Ullsvlaare DIUIVvIL InSstvald. Några ord i en fråga för dagen IV. För några veckor sedan inbjödo vi våre läsare att med oss kasta en flyktig blick öfver qvinnofrägans ställning i Europas olike länder. Sedaodess har i Junihäftet af tidskriften Framtiden en artikel varit synlig Isom behandlat denna sak mera utförligt är det knappt tillmätta utrymmet inom en tidning medgifver, och vi anbefalla såväl denna uppsats särskildt som hela deona högt förtjenta tidskrift till våra läsares uppmärksamhet. Det är ett glädjande tecken att ge den ena efter den andra af den periodiska pressens frisinnade representanter upptaga dyiika artiklar och intaga en afgjordt vänlig ställning till frågan i sin helhet. Vid framställningen af reformens ståndpunkt i England visade vi hur striden der för närvarande egentligen gäller de två hufvudfrågorna, om qvionans valrätt och om gifta qvinnors eganderätt och vi gå nu att infria vårt löfte att till denna sistnämnda punkt återkomma. Trenne olika förslag hafva under den förflutna vintern varit föremål för parlamentets behandling. Det ena afser väl att upphäfvå mannens rätt till hustruns förmögenhet, men blott för att lägga dess förvaltning under ett slags förmyndarkammare, hvilken eger att, till barnens förmån, göra den lika oåtkomlig för såväl hustrunsom mannen. Förslaget medförde stora administrativa omkostnader, och ansågs allmänt vara både opraktiskt och orättvist, då i alla fall blott de rika kunde hafva fördel deraf, och ärbeterskans dagspenning behöfver lagens skydd lika väl som arftagerskans millioner. Den andra motionen föreslog helt enkelt att upphäfva det lagbud som tillerkänner mannen eganderätt till allt hvad hustrun före eller under äktenskapet kan hafva ärft eller förvärft. I Mars månad var dagen utsatt för denna motions andra läsning, ett vigtigt moment för hvarje fråga som i parlamentet behandlas. Men; utropar sorglustigt en engelsk tidning, ehuru ordspråket säger en lefvande hund vara bättre än ett dödt lejon, så anser vårt underhus några tusen döda dissenters af mera vigt än en million gifta qvinnor! Debatten öfver en bill angående dissenters rättighet till grafplats i sockenkyrkan, blef nemligen så långvarig, att ingen tid fanns öfrig för den gifta qvionan och hennes eganderätt. Dylika motgångar sporrade dock blott till förnyade ansträngningar, och billen har nu lyckligen genomgått alla läsningar och komiteer i underhuset, samt till större delen äfven hos lorderna. Man kan således antaga att, inom kort, hvad England beträffar, det missförhållandeskall upphöra att hvarjeqvinna, hur rik hon än är, efter sitt giftermål ej längre har ett öre som hon lagligen kan kalla sitt. Då man tager i betraktande all den energi som utvecklats, alla dessa petitioner, möten, flygskritter, tidningsartiklar m. m., all den outtröttliga ifver hvarmed engelska män och qvinnor samfäldt arbetat för denna segers vinnande, så framstår med skarp kontrast den oförklarliga likgiltigheten hos oss, då helt nyligen en likartad, eller rättare i grunden samma fråga var å bane. Man kunde nästan tro att, utom utskottet som handledde ärendet, och de fåtalige riksdagsledamöter hvilka biföllo afstyrkandet, icke tio personer inom hufvudstaden än mindre inom landet för öfrigt hade någon kännedom om hr Hiertas motion angående -upphörandet af mannens målsmanskap. I Envgland är den rättighet, lagen medgifver att genom ett settlement tillförsäkra hustrun någon rätt öfvari boet medförd förmögenhet, så allmänt begagnad, att uraktlåtenhet i detta fall anses som den största vårdslöshet och försummelse från målsmannens sida, Vi hafva i vårt äktenskapsförord något som liknar detta medgifvande, men det har hittills lemnats nästan obeaktadt eller ansetts utan betydelse. I flera fall sammanstämmer den eogelska lagen med vår, förnämligast deri, att den vid 25 år redan myndiga, ogifta qvinnan, genom äkenskapet så godt som upphör att inför lagen finnas till. Som en kuriositet må vi i förbigående anmärka att man i en liten vrå af verlden, hos Baskerna, fioner hora förstfödslorätten vändt upp och ned på annorstädes allmänt brukliga äktenskapliga förhållanden. — Der äldsta barnet är en dotter, der är och förblifver hon, gift eller ogift, familjens lagliga öfverhufvud, och den man hon väljer måste antaga hennes familjenamn och underkasta sig hennes beslutanderätt hvad hus och hem, egendom och till och med barnen rngår. Och med dylika lagar har dock det lilla samhället i Pyrenbens berg och skogar lugnt och ostördt bestått i århundraden — hvilket må