Aftonbladet – 22 juli 1870, sida 2

AGATHA DENEWART:-) EN FAMILJHISTORIA AP SYLVIA. TJUGUFEMTE KAPITLET. Edvard Denkwart hade väl svarat Agatha, att Helene var god och han hade ock tänkt detta, likväl kom han tillika ihåg den natt, då John sväfvat emellan lif och död och att boa sagt sig frukta det hon icke skulle bli rätt bedröfvad, om vår Herre skulle ta honom ifrån dem. — Men om Helene nu i allmänhet hade en åtrå att bli. prisad och blott för sken skull visade sig god? Detta var en tanke, som smög sig öfver honom, då han följande morgon blickade ut genom fönstret och såg sin unga. hustru der hon gick under de höga ekarne med håret nätt flätadt och ordnadt under en vidskuggig italiensk halmhatt. Hennes ansigte hade Jjusnat vid solskenets glans och landskapets täckhet, och hennes gäng var lätt och Spänstig på den mjuka gräsmattan, Hon var följd af barnet, som sprang för att hinna i jemnbredd med henne; då saktade hon sina steg och sträckte ut sin hand mot gossen, i det hon leende såg på honom. Hon har observerat mig, tänkte han vidare, den der lekfulla manövern skedde måhända för att jag skulle beundra henne. Nu ! bär hon honom... Månne han ej skulle fått springa, tills han blifvit alldeles andlös eller fallit omkull, ifall jag inte bade stått här? Helene kom snart blössande och varm in ill honom, hon hade hängt hatten på armen 4) Sv A, B. JAH 129—165,