Aftonbladet – 21 juli 1870, sida 3

I mani. Direktör Sandberg lade vigt uppå huru lönskvärdt det vore att läkaren i dylika fall I noga hölle sig vid lagens bokstaf, hvarigenom .l säkerligen de rättsfilosofiska förfrågningar, som domare och jurister nu icke sällan framI ställa till läkarens besvarande, skulle småningom blifva allt mera sällan förekommande. I Talaren anförde nu mera detaljeradt ett par märkvärdiga fall af mania intermittens. Det Jena var en man, som vårdades i Gaustad, hvilken i femton år lidit af denna sinnessjukdom. Hans ljusa mellanstunder voro i allI mänhet ganska långvariga, ända till ett och Jett halft år. Under en sådan mellantid är I det omöjligt att märka något fel med honom. Han kan deltaga i sällskapslifvet, dansa, konversera och ingen skall kunna misstänka latt han icke är en fullkomligt klok man. Men plötsligt kommer ett anfall af galenskap, hvarunder han kan skjuta på en menniska Joch vara den allra vildaste inom anstalten. ITalaren hade dock varit förvissad om hans sinnessjukdom, äfven under de ljusaste intervallerna, emedan ifrågavarande person aldrig T ville erkänna att något någonsin felats hoInom och icke heller var han tacksam för de välgerniogar, som visades honom. En fullI komligt tillfrisknad från en sinnessjukdom minnes sin sjukdom och erkänner att densamma funnits. Det andra fallet rörde en ung dam, täck, älskvärd och behaglig, som på det förträffligaste sätt skött sina åligganden såsom lärarinna i en familj, men icke dess mindre alltsedan år 1855 varit sinnessjuk. Hon hörde oupphörligt en sjungande röst för sina öron och erkände sjelf att hennes förnuft vore rubbadt. En person, som led af förföljelsemani, hade blifvit mordbrännare emedan Gud befalt honom. Talaren ville varna läkare för att låta bedraga sig af dylika svåra fall; utan man borde försöka att genom hopsummeringen af en mängd små iakttagelser stadga sin öfvertygelse huruvida en sådan person led af ett abnormt sinnestillstånd. Sådana fall framkallade icke sällan mot läkaren beskyllning för sjuklig filantropi, som kastade kärlekens slöja öfver brottslingen och hindrade rättvisans gång. Talaren önskade dock framförallt rättfärdighetens utöfning och att straffa en person, som icke vore vid sina sinnens fulla bruk, det vore icke rättfärdigt. Medicinalrådet Wistrand påpekade att sådana fall törekomma, då rättsläkaren finner en person hafva begått en brottslig handling under omständigheter som framkalla misstanke om ett ofritt tillstånd under handlingens begående. Men om samma person sedan under veckor och månader befinnes vara i besittning af normalt psykiskt tillstånd, så må man ej undra på om den praktiska läkaren ansett en sådan person tillräknelig. Talaren anförde fall då en person, om hvilken det inom slägten och för bekanta var kändt att han led af intermittent galenskap, efter all anledning begagnat detta förhållande till täckmantel för brotts begående. Sådana fall voro mycket svåra att rätt bedöma. Prof. Malmsten yttrade, att personer kunna simulera ett ofritt tillstånd, liknande monomani. Huru långt förställning kan gå upplyste talaren genom ett exempel från Sorafimerlasarettet i Stockholm, dit en person blef införd, som låtsade sig vara döfstam, och som icke genom några försök kuude förmås att tala. Då hans beteonde gaf stark anledning att misstänka förställning, fick han inandas kloroform och under kloroformruset samt vid oppvaknandet från detsamma talade han obehindradt. En listig person kunde möjligen sålunda ihärdigt låtsa äfven ett monomaniskt tillstånd, . Direktör Sandberg ecnmälde att den psykiatiske läkaren v2l lika litet torde låta lura sig af dylika, fall. Talaren vore tillfredsstäld om nan lyckats rikta rättsläkarnes uppmärksamhet på dessa vigtiga frågor. Då tiden nu var så långt tramskriden att blott några minuter återstodo af den tid, som var anslagen för den allmänna sammankomsten, så hemstälde ordföranden om mötet ville afhöra dr Varenii anmälda föredrag om k. sundhetskollegii senaste cirkulär rörande utlemnande från apoteken af vissa läkemedel, som innehålla opium, eller om mötet ville anmoda dr V. att utgifva det af trycket. Dr Varenius afstod med anledning häraf från ordet. Ordföranden, generaldirektören M. Huss, nedlade derefter sitt ordförandeskap, i det han riktade till mötets medlemmar följande afskedsord: Våra förhandlingar äro sålunda afslutade, mine herrar! Men innan jag afslutar detta första sjelfständiga möte mellan de nordiska ländernas läkare, är det min pligt och mitt behof att tacka eder för det undseende, den välvilja I hafven visat mig under utöfvandet af det ordförandeskap, hvarmed I hafven hedrat mig. För detta kommer jag allt framgent att vara eder gäldenär. Se vi tillbaka på hvad vi uträttat, så fiona vi att alla ärenden blifvit värdigt behandlade, såsom det höfves vetenskapsmän och ärendenas beskaffenhet. Resultaterna äro väl icke glänsande, men rika. Mesta värdet har utbytet af tankar och ideer man och man omellan. I den fysiologiska sektionen har dock meddelats en upptäckt, som kommer att inverka om ej omgestalta mycket inom nerfpathologien. Vigtigast af allt är den broderliga samfärdsel, som sammanknyter ej blott nordens vetenskapsmän, utan äfven allt fastare sammanbinder nordens trenne folk till gemensamhet i kultur och andlig utveckling. I afskedets stund räcka vi hvarandra handen, den broderliga handen, och i denna hand bor gammal nordisk trofasthet. I, bröder frän andra sidan Sundet! Tagen med eder Norges och Sveriges välönskvingar för ett lyckligt öfvervinnande af de förvecklivgar, som måhända snart stunda. De pröfningar och lidanden, I hafven genomgått, hafva varit svåra, men I hafven burit dem som män. Måtte man med afseende på eder finna besannadt det gamla uttrycket: post nubila Phaebus! Måtte ledaren af menniskornas öden hålla sin hand öfver nordens trenne folk! Generaldirektör Berlin bembar derefter mötets tacksägelse till ordföranden och v. ordföranden samt till bestyrelsen, för det utmärkta sätt och det osparda nit, hvarmed de handhaft sina åligganden och löst sina uppoifter.. Mötet aätckildac daroftar