Aftonbladet – 21 juli 1870, sida 3

lemmar samlats till sin sista allmänna samtmankomst (den 18 Juli kl. 2 e. m.), uppläi Iste ordföranden ett från Upsala anländt ter Ilegram, undertecknadt å egna och å kamraters vägnar af Mesterton, Hedenius, Almån, I Björken och Waldenström, uttryckande de varmaste välönskningar för mötet och beklagande latt de flesta af medicinska fakultetens medlemmar i Upsala voro hindrade att i mötet I deltaga. Professor Kjellberg, den ende npärI varande läkare från Upsala, erhöll uppdrag latt till Upsalas läkare framföra mötets hjertliga helsning och tacksägelse för telegrammet. Sedan ordföranden förkunnat att Göteborgs samhälle inbjudit Nordiska läkaremötets medlemmar och deras damer till en afskedsfest å Lorensberg klockan 8 eftermiddagen och en kontrovers i formelt hänseende rörande det förut fattad2 beslutet i reciprocitetsfrågan blifvit genom öppen votering undanstökad skreds till val af ledamöter i den komitå, som mötet vid föregående allmänna sammankomst beslutit tillsätta i och för undersökningen af de medicinska undervisningsoch administrationsförhållandena i nordens tre länder, hvarom den blifvande komitån skulle till nästa skandinaviska naturforskaremötes medicinska sektion afgifva berättelse. De olika nationernas medlemmar af mötet sammanträdde derefter i hvar sitt rum och utsågo komiteledamöter hvarje nation för sitt land. Komitens sammansättning blef sålunda följande: Danska ledamöter: För undervisningssektionen prof. Panum; för administrationssektionen: prof. Hornemann. Suppleanter: dr Fr. Trier och prof. Fr. Schmidt. Norska ledamöter: respektive prof, Chr. Boeck och direktör O. Sandberg. Suppleanter: prof. Winge och fängelseläkaren L. Dahl, samt Svenska ledamöter: prof. A. Key och dr Jäderholm, med. prof. Ödmansson och lifmedikus Edholm till suppleanter. Ordföranden hemställde derefter till mötets afgörande, huruvida något särskidt 0 läkaremöte skulle hållas innan det västa sk: dinaviska naturforskaremötet sammanträder, hvilket är genom sednaste Kristianiamötes beslut bestämdt skola ega rum om tre år härefter i Kjöbenhavn. Dr Varenius menade att Kristianiamötets medicinska sektion beslutit att nordiskt läkaremöte skall hållas hvartannat år, hvilken missuppfattning af prof. Panum beriktigades, hvaretter mötet beslöt att intet särskildt nordiskt läkaremöte skulle föregå nästa naturforskaremöte, hvars medicinska sektion skulle bestämma tiden för det nästa särskilda läkaremötet. Direktör O. Sandberg från Ganstad erhöll nu ordet och utvecklade i ett längre, sakrikt föredrag Retslegens Stilling lige overfor tvivlsomme mentale Tilstand. Talaren anförde till en början, att hvad Norge beträffar otillräkneligheten med afseende på brott begångna under ofritt tillstånd var längre utsträckt än i Sverige och Danmark, der tillräkneligheten är genom lag mera modifierad. Den alltför tidigt bortgångne Griesinger har i tidskrifter : behandlat denna fråga och densamma har varit föremål för öfverläggning inom det medicinskt-fysiologiska sällskapet i Berlin. Uppmärksamheten är sålunda på flera håll väckt på saken, hvarför talaren äfven ansett det. lämpligt att här söka bringa densamma un! der diskussion. ! Icke sällan uppstå tvifvelsamma frågor icke ! blott i krimivella utan äfven i civila och ad! ministrativa fall t. ex. rörande äktenskap, : förmynderskap för andra eller en persons rätt ! L l s t 1att sjelf handhafva sin egendom, rättighet att göra testamenten o. s. v., då domaren eller juristen söker upplysning hos läkaren. Det är en allmän regel att läkaren bör begränsa sitt svar med ledning at gällande lag. Då det gäller sinnestillstånd, rörande hvilka en domare söker stöd hos läkaren, så är det i Sverige bestämdt under hvilka förhållanden rätt-. läkaren och sundhetskollegium skola rådfrågas. I Norge åter är det icke afgjordt till hvem en domar eller jurist eger att vända sig för att hemta råd. Talaren yttrade den äsigt, att hvarje lands lärare i rättsmedicin borde i sin undervisningskurs egna ett särskildt kapitel åt andersökningen at tvifvelaktiga sinnestillstånd. För detta ändamål är en särskildt klinik nödvändig. Å Gaustads Sindsygeanstalt hade talaren en särskildt afdelning som kallas den rättsmedicinska psychiatrien, der de studerande erhålla undervisning. Rättsläkaren är anmodad att genom undersökning af en person upplysa om dess ! sionesbeskaffenhet. Af egen erfarenhet visste ! talaren, huru nödvändigt det är att en dylik : undersökning göres så fullständig som möj-4 ligt. Icke desto mindre kunna svåra fall fö-S rekomma der man icke bestämdt på grund af I ! t I J personens undersökning kan afgöra förhållandet, Man har då att u: dersöka och beakta familjens och slägtens fysiska och psychiska förhållanden, om ärftliga anlag för sinvessjuk! dom kunna uppspåras, om något abnormt i könsoch äktenskapsförbållanden kan konstateras, om den ifrågavarande personens sam! bällsställning och åtskilliga andra omständig! heter kunnat utöfva något inflytande på hans ! sinnesbeskaffenhet. Man bör i denna rikt-! ning gå så långt som möjligt, och på sådant! sätt söka komma sanningen närmare. Dål! såsom Griesinger visat, det kan vara svårt att ! framställa en fullständig sjukdomsbild rörande ! ett förevarande fall, så får man åtnöja sigll med att konstatera ett eller flera symptomer af sinnessjukdom. Såsom hufvudpunkter vid )! en sådan undersökning framhöll talaren att aktgifva på medvetandet, uppfattningstörmåT gan, känseln och rörelseförmågan, samt attj5 icke förbise egendomliga själsyttringar, der sådana förefinnas. Talaren hoppades i likhet med Ludvig Meyer och Griesinger, att den dag måtte komma då man inom Psychiatrien skulle kunna grunda diagnosen or sjukdomsbegreppen på anatomisk grund. Dereftor anförde talaren 1)! af mania intermittens och Monomaril i hvilka det varit svårt att afvöra tillräkneligheten. Medicinalrådet Wistrand framhöll, att läkarens främsta uppgift är att afgöra huruvida låtsad eller verklig sinnessjukdom finnes för handen och att söka uppdaga alla förbållanden, som kunna belysa detta. För atts rättsläkaren må kunna blifva fullt skicklig härtill, vore det nödvändigt att han erhöllelt undervisning vid en psychiatrisk klinik. Vilf ega visserligen sådana i Sverige, men detlr är icke något bestämdt åliggande för klinik-1 chefen att särskildt fästa uppmärksamheten a nr rm FA ,: er Am