Aftonbladet – 21 juli 1870, sida 2

Det märkligaste i franska kamrarnes middagssession förl. fredag, näst tillkännagifvandet om det förestående fredsbrottet, var onekligen Thiers uttalande till förmån för freden. Ett sådant var minst att vänta från denna krigspolitikens veteran. Vi gåfvo i går en kort sammanfattning af hans yttrande. Dagens tidningar meddela det ännu ej isin helhet. Af ce summariska redogörelserna ser man dock, att det redan i kammaren höljt honom med impopularitet. Högern afbröt det ofta med starka hyssjningar, och då Thiers yttrade: Jag anser att ögonblicket är illa valdt och att ni endast tagit en förevändning, utbröt den bekante markis dr Pire, med en anspelning på den landsförrädiska emigrationen: Res till Coblenz! Res till Coblenz! Härpå svarade Thiers: Man kan skymfa mig, det är mig likgiltigt; jag uppfyller en pligt. och jag märker att I ej fatten hela vidden af er. F. d. Juliministern satte sig under de häftigaste protester från majoriteten och stormande bifallsrop från venstern. Olilivier tog nu till ordet för att besvara anfallet. Vi känna, yttrade han, lika lifligt som hr Thiers vår ansvarighet, och denna känsla har ej en enda minut öfvergifvit oss ander de tio timmars rådplägning som vi i går höllo. Vi förklara dem brottsliga, som tanklöst inveckla landet i äfventyr; de onyttiga krigen äro i våra ögon brottsliga; men det krig hvartill Preussen tvingar oss är ett nödvändighetskrig. Vi ha ej sökt något tillfälle, vi ville ej anofalla Tyskland, men viha ej velat böja oss under en nesa, som skulle låtit oss nedstiga till den lägsta rangen bland nationerna. Sedan vi ända till sista ögonblicket varit moderata och försonliga, ha vi äfven fördragit landets otålighet: vi ha hört oss kallas feghetens och skammens minister. Vi ha velat ha rätten på vår sida, och vi ha först då skridit till handling när konungen af Preussen förolämpat oss genom sin vägran att mottaga vår ambassadör och dess officiella tillkännagifvande för de europeiska kabinetterna. Etter en replik af Thiers, som äfven ou afbrytes af ett häftigt tumult, derunder chefen för den yttersta högern, Jeråöme David, tillropar Thiers: Ni gör Frankrike mera ondt än tjugo preussiska bataljoner,, upjstiger hertigen af Gramont, som nyss kommit tillbaka från senaten, i tribunen. Om vix, ut. ropar han, som hr Thiers vill, afvaktat Europas bona officia, skulle vi gifvit Preussen tid att rikta sina kanoner. Af hela den nu förda diskussionen qvarstår som ett oomkullkasteligt faktum den vår ambassadör vägrade audiensen och tillkännagifvandet häraf för alla Europas hof. Det är en skymf mot kejsaren och Frankrike, och om det omöjliga skulle häoda, att en fransk kammare skulle tåla denna skymf, skulle jag ej en minnt längre stanna qvar i ministören (Stormande bifallsrop.) Jules Favre uppstiger nu, men larmet blir nu sådant att man knappast kan uppfånga ett ord af hans tal. Man hör blott, att han uppmanar till lugn pröfning och Na på framläggande af den diplomatiska skriftvexliogen. Han måste snart leuna tribunen. Den intages i stället af Keratry, af venstern, som energiskt försvarar kabinettet och derför får tala till punkt, Fraokrike, säger han, bar ej erhållit något slags upprättelse. KriETEN FOA ERT TERESE ANSER