Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 3

blott afvaktar tillfället att sluka de sist nordens män på Danmarks slätter. Det senaste slesvigska kriget står ännu son en skrämselbild för vårt minne, och medde för ögat skall ingen lätt känna sig fresta att i denna stund stöta i krigsluren. Ange nämast för oss och ridderligast af vår för kämpe skulle det visserligen vara, om Frank; rike läte Danmark, som redan blödt svår nog, stå utanför kampen och efteråt delad dess frukter med oss. Vi skulle önska det men äfven om denna önskan icke går i full. bordan, kunna vi blott med glädje helsa der började kampen. Skulle vi bli inkastade i kampen — nåväl Vår senaste strid med Preussen skulle dock icke blifvit den sista, om det finge makten, och ha vi icke lärt annat af detta blodiga blad i Danmarks historia, så måste vi dock ha lärt hvad det betyder: att stå ensam i kampen, och veta vi det, så kunna vi ej annat säga än: skola vi ännu en gång försvara vårt land mot de vendiska röfrarne, så låt det då hellre ske i en lycklig stund, då vi hafva en stormakts bistånd, än på en tid då vi — kanske genom eget fel — kunna komma att kämpa ensamme. Tillsvidare hefva vi blott anledning att glädja oss åt, att vidräkningens stora timme ändtligen slagit. Vi frukta ej för att vi ådraga vårt fosterland någon krigsförklaring genom att uttala vår sympati för den makt, som kämpar för rätten och dermed också för vår rätt, ty icke ens sjelfva Bismarck skall kunna tänka sig någon annan möjlighet än len, att hvarje danskt hjerta i detta ögonolick önskar, att den lyckas sol, som sken ör den förste Napoleon vid Jena och Auertädt, vid Eilau och Friedland, må lysa hans olk till seger och ära! Han bör på förhand reta, att icke blott det lilla folk, som 1864 blef så oförskyldt öfverfallet, utplundradt och nisshandladt, utan alla dess bröder på anIra sidan om Öresund och Skagerak, ja, att nillioner af hans egna underkufvade tyska andsmän i detta ögonblick önska, att all len lögn, trolöshet, oförrätt, grymhet och ch skamlöshet, hvartill preussaredömet gjort ig skyldigt, måtte lägga sig för fötterna på onung Wilhelms här — såsom ett töcken är den vill gå fram, såsom ett gungfly då len måste vika tillbaka!