Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 2

En liten stöt med den der smala skon oct gossen hade stupat ner en sex, åtta alnal öfver hvassa utskärningar och sirligt vridne pelare! Agatha rusade upp med likbleka kinde och de stora ögonen vidöppna af fasa. Hvarifrån kom denna tanke? Denna hemska förfärliga tanke! Han slog de smala fingrarne för sina ögon, hon ville gömma sig undar Guds klara dag, hon skulle sjelf vilja ligga dernere på den gula, steniga sanden krossad och tillintetgjord! Men hvar var barnet — hon bade väl i yrseln icke skadat det? Nej hon svängde åter lugnt fram och tillbaka mellan de höga pelarpe, så medvetslös för fara, som en späd ängsblomma, då ett tungt moln hänger öfver den, innan hagelskuren faller, som skall krossa dess knopp. Ågätna stödde sig skälfvande mot salongens glasdörrar, händerna hängde slappa neråt sidorna och bokens blad lågo lösa och kringströdda. Gossen sprang fram och plac kade dem tillsammans samt räckte dem åt henne; men hon vände honom hastigt ryggen och han smög sig modstulen och försagd bort ifrån henne, Ni hafva varit borta en evighet, sade Agatha, som åter satt vårdslöst tillbakalutad i trädgårdsstolen, då fröken Denkwart och Helene syntes på verandan, jag har läst ett helt kapitel i den här boken, der en författares sjuka fantasi behagat framkalla dussintals oskyldiga offer och en allestädes närvarande bof, hon skrattade högt och gladt åt detta och kastade boken på ett närstående bord. Nervösa qvinnor och barn kunna riktigt bli skrämda af den franska litteraturen! Nej, Helene, du får inte tänka på att gå! Jag är sällskapssjuk i dag. Se här ha vi vin och sylt!... Ja, måtte ni trifs vas på Ekbacken!