Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 2

ertappade på att ha begått en dumhet; då de på Jen långa sommardagen envisats att hålla. rendez-vous inför dessa lysande magnater, om nu åter väckte upp nya blommar och blad, Helene gick fortfarande vidare, medan hon funderade på att låta sy sig en mellanblå kasimirsmorgonrock, för att se hvad effekt den skulle göra på Edvard — han, som sagt att blått just var hennes färg — och nu hade hon blott ärdesgården och landsvägen mellan sig och Ekedals ståtliga grind ortar., då hon plötsligen stannade. Med ro nan4e kinder och glänsande ögon stoa hon och såg Not blomsterterrassen, der, emellan Sgrenhäckarne, en tunn skön klädning och en manlig gestalt skymtat fram. Det var Edvard och Agatha, Så helt naturligt det än var att de så gingo bredvid hvarandra, kände: Helene likväl en oro, som för några sekunder hämmade hennes andedrägt och kom henne att orörlig stå qvar, färdig att göra det ätta språnget öfver till landsvägen, och med randen stödd på gärdesgårdens sammanpacade stenar. Men hvad var det för nå. sot gulbrunt som syntes bredvid denna unna, fladdrande klädning? Det var ja Tulda Elders, och promenaden kunde inte få len aflägsnaste häntydning på nägot sökt näta, Helene var färdig att af blygsel slå jer ögonen. Behandlade Edvard icka alltid in farbrors hustru med en kall höflighet, som cke gaf ämne till någon anmärkning eller er ramkallade tanken på någon dold ömhet? )eh Helene hade tusen gånger sagt till sig jelf; vMå vara att Edvard en gång älskat Igatha, men nu söker han henno åtminstone nte, eller synes intresserad af heppes säll kap. (Forts.)