Aftonbladet – 19 juli 1870, sida 2

Dess tillförordnade regering: Azel Adlercreutz. — H. W. Bredberg. Karl Joh. Berg. — Br. Abr. Leijonhufvud. C. A. Schalen. Den ofvan åberopade kungörelsen af den 3 April 1854 är af följande lydelse: Vi OSCAR etc. göre veterligt: att då Vi, med hänsigt till förestående krigsoroligheter mellan främmande sjömakter, insett angelägenheten deraf, att de bland Våre trogne undersåter, som idka bandel och sjöfart, må på det nogaste iakttaga de skyldigheter och försigtighetsmått, hvilka äro nödiga för åtnjutande af de svenska flaggan såsom neutral tillkommande frioch rättigheter, men deremot undvika allt hvad som på ett eller annat sätt kan, å krigförande makters sida, göra den svenska handeln eller sjöfarten misstänkt och blottstäld för oförrätter, hafve Vi funnit godt att, med upphäfvande af hvad härutinnan förut varit stada t, till allmän efterrättelse i nåder förordna som öljer: 1. För att kunna åtnjuta de svenska flaggan såsom neutral tillkommande förmåner och rättigheter, bör svenskt fartyg vara försedt med sådana handlingar, som enligt gällande författningar ) erfordras för bestyrkande af dess nationalitet; och skola dessa handlingar alltid vara å fartyg under dess resor tillgängliga. 2. Ej må ske skeppshandlingar och konnossementer. Likaledes vare honom förbjudet att vid något tillfälle, eller under hvilken förevändning som helst, hissa utländsk flagga. 3. Skulle, medan ett svenskt fartyg är utrikes, besättningen genom dödsfall, sjukdom, rymning eller annan orsak så förminskas, att densamma är otillräcklig att uträtta nödigt skeppsarbete, och främmande sjömän i följd deraf måste antagas, böra företrädesvis neutrala staters undersåter förhyras; och må i intet fal antalet af krigförande makters undersåter, som finnas ombord å skeppet, öfverstiga en tredjedel af besättningen. Hvar och en sådan med manskapet skeende förändring bör, tillika med orsakerna dertill, af befälbafvaren behörigen antecknas å sjömansrullan, och sådan antecknings riktighet attesteras af vederbörande svensk konsul eller vicekonsul, eller, i händelse en sådan ej finnes på stället, af vederbörande embetsman af magistraten, notarius publicus, eller annan vitsord egande person, efter landets bruk, 4. Svenska fartyg kunna, såsom neutrala, fritt segla till de krigförande nationernas hamnar och vid deras kuster. Dock må ej skeppare söka intränga uti blockerad hamn, sedan Dan blifvit om ppar? ega oriktiga eller dubbla mm mr 9 NO YO tillståndet behörigen underrättad. Med blockerad hamn förstås endast en sådan, som genom ett eller flera tillräckligen nära stationerade krigsfartyg är af den angripande makten så inspärrad, att man icke utan ögonskenlig fara der kan inlöpa. 5. Alla slags varor, äfven sådana som tillhöra någon af de krigförande makternas undersåter, kunna obehindradt föras i svenska fartyg, såsom neutrala, med undantag af så kalladt krigskontraband, hvarmed förstås: kanoner, mörsare, alla slags vapen, bomber, granater, kulor, flintor, luntor, krut, salpeter, svafvel, harnesk, spjut, gehäng, patronkök, sadlar och betsel, samt öfriga sådana tillverkningar, som omedelbarligen äro till krigsbruk användbara, — bäruti likväl icke inbegripet det förråd af nämnda artiklar, som kan vara nödvändigt till fartygets och besättningens försvar. Skulle, i afseende på bestämmelserna om krigskontraband, ändring eller tillägg till följd af öfverenskommelse mellan Oss och främmande makter komma att ega rum, skall sådant varda särskildt till efterrättelse meddeladt. 6. Svensk skeppare vare förbjudet att, utan verkligt tvång och deremot gjord formlig protest, lita nytija sig och det fartyg, han törer, att för någon af de i krig varande makterna transportera depescher, trupper eller till krigskontraband hänförliga artiklar. 7. Med de krigförande makternas fartyg må i svenska hamnar inoch utföras hvilka varor och effekter som helst, såvida de, enligt allmänna tulltaxan, äro till ineller utförsel lofgifna, med undantag af sådana, som hemfalla under benämningen krigskontraband. S 8. Ej må svensk undersåte väpna eller utrusta skepp att nyttjas till kaperier mot någon af de krigförande makterna, deras undersåter eller egendom, eller deltaga i dylika fartygs utrustning. Icke heller vare det svensk undersåte tillåtet att taga tjenst ombord på något främmande kaparefartyg. s 9. Främmande kapare vare ej tillåtet att i svensk hamn inlöpa eller å svensk redd sig uppehålla. Uppbringade fartyg må icke heller, utom i fall af bevislig sjönöd, till svensk hamn införas, och få, äfven i nämnda undantagsfall, icke inom Sverige prisdömas eller försäljas. Våre undersåter vare i allmänhet förbjudet att af kapare tillhandla sig uppbringadt gods, af hvad namn det vara må. S 10. Då svensk skeppare går utan beskydd af väpnad konvoj och i öppna sjön prejas af något en krigförande makt tillhörigt beväpnadt fartyg, som till skeppsdokumenternas granskning är berättigadt, bör han sådan ej vägra eller söka att densamma sig undandraga, utan vare han pligtig att sina skeppshandlingar ärligen och utan svek uppvisa, samt tillse att hvarken före visitationen, eller medan denna pågår, någotdokument, som angår fartyget eller laddningen, förstöres, undandöljes eller kastas öfverbord. s 11. Går svensk skeppare under konvoj af krigsfartyg, ställe han sig till efterrättelse hvad i sädant afseende är genom k. reglementet den 10 Juni 1812 föreskrifvet. 12. Då svensk skeppare behörigen iakttager allt hvad här ofvan till hans efterrättelse är föreskrifvet, bör han, enligt traktater och allmänna folkrätten, tillgodonjuta en fri och obehindrad sjöfart; och om han icke destomindre varder förolämpad, må han förvänta att af Våre å utländ ska orter varande ministrar och konsuler blifva på det kraftigaste understödd i allt hvad han, till vinpande af upprättelse och skadeersättning, billigtvis kan yrka och påstå; hvaremot den skeppare, som åsidosätter och försummar hvad till iakttagande under sjöresan honom nu är föreskrifvet, må skylla sig sjelf för den olägenhet, som på en dylik försummelse och uraktlåtenhet följa kan, utan att dervid kunna påräkna Vårt nådiga beskydd. 13. Varder svenskt fartyg uppbringadt, bör betälhafvaren i den hamn, dit hans fartyg infö) Nu kongl. förordningen den 4 Juni 1868