Aftonbladet – 19 juli 1870, sida 2

a som de fladdrande banden på hennes att. Jag har inte flyttat ut så här tidigt nåon vär förr., sade herr Denkwart, men jag ångrar mig inte Har jag väl någonsin öfvertalat dig att begå någon dumhet ? Aldrig, min älskling, aldrig! Hon kastade en handfull blommor för hans fötter och satte sig bredvid honom på gungbrädet samt höll sin fransprydda parasoll öfver hans grå filthatt, under det hon leende såg på honom. Och ändå är du så lite här ute... de der otrefliga kontorstimmarne kunde du gerna afkorta mera, sade hon. Jag har afkortat dem med fyra timmar, sedan jag blef gift; men affärer, förstår du... Jag förstår att jag har god lust att bli svartsjuk på det ordet ... Det är din enda medtäflare, det är för din skull jag arbetar... jag samlar millioner för att aldrig behöfva neka dig något. Han slöt henne i sina starka armar och kallade henne de ljufvaste namn och vaggade hennes hufvud vid sitt bröst så ömt som en älskare, så skyddande som en far. on var elak och oförnöjd, sade hon — men hon rådde ioate för att hon tyckte sig sidrig nog kunna få vara tillsammans med sin egen käre, älskade man. Han slog henne skämtfullt på kinden och kysste hennes små hvita händer. Följ mig en bit på vägen, Agatha, bad han. Jag far med ångbåten, den lägger snart till vid parkbryggan, först vid åttatiden i qväll är jag hemma igen. De vandrade arm i arm öfver de sandade gångarne, solen silade blott sparsamt fram genom den täta löfmassan och föll som ett gyllene nät över gräsmattan, och ellvens sakta sqvalpning oe fåglarnes drillar voro