Aftonbladet – 16 juli 1870, sida 2

STOCKHOLM den 16 Juli, e Icke på långliga tider ha vi haft att medla våra läsare nyheter af så allvarlig och ipt gripande art, som dem, hvilka telegra1 ou senast bragt oss. Frankrike harl!d rklarat Preussen krig. I dessa femvi 1 ligger så oändligt mycket, de öppna förli cken ett perspektiv af sådan art, att hvarje te enniskovän dervid ovilkorlise, måste känna d rysning. Midt n-Qder det Europa som bäst! s! ömt om betryggad fred och ostörd utveck-k ig börjar med ens ei vidt utseende stridla nellan tveine stormakter, som äro i besitt-!b ng af den längst uppdrifna krigsfärdighetl sh hvilka i samma mått kunoa begagtajr la en högt utvecklad civilisations hjelpme-dc el vid det ömsesidiga förstöringsarbetet. Ännu lr a inga underrättelser ingått om börjadel: endtligheter; men sannolikt skall det ej dröja inge, innan vi få erfara, att sammandrabbingar egt rum och det stora blodsarbetet lifvit begyndt. Hvad som derur skall ut-l. eckla sig är omöjligt för någon dödlig atti. jå förhand beräkna; hvad som dock med viss-: et kan förutses är, att kriget skall mejlföra! erhörda uppoffringar och lidanden, ätt det kall visa sig såsom ett plågoris, hvars förlerfliga verkningar sträcka sig långt in i framiden och först sent kunna botas. Intet krig i sen273 uder har så pförmodadt itbrativ som detta. Först för hågra dagar sedan ramträdde sjelffö det faktum, som utgjort leå skenbara anledningen till konflikten. Vanigen plägar under sådana omständigheter så mycken tid åtgå till notvexlingar och förmedlingsförsök, att man å ämss sidor hinner mobilisera: nu här dereiiiot krigsutbrottet komHit så plötsligt, att båda de krigförande makterna befinnna sig på fullständig fredsfot. Ännu för omkring fjorton dagar, då det inom iranska lagstiftande kåren var fråga om be stämmande af kontingenten för nästa är, förklarade franska ministeren att freden vore fullkomligt betryggad, och att på intet håll kunde upptäckas något moln, som skulle kunna hota densamma. Det må emellertid Vara tillåtet att något betvifla den franska regeringens uppriktighet detta fall och att antaga, det kriget på allerhögsta ort i Frankrike redån långe varit förutsedt cch förberedt. Lika litet som dei eländiga tvisten om ett grafkapell i Jerusalem utgjorde den egentliga anledningen till utbrottet af det orientaliska kriget 1854, lika litet innebär den hohengollerneka prinsens kandidatur till spatiska trönen den verkliga orsaken till det nu började kriget. Preussens stora framgångar år 1866 och hr v. Bismarcks hänsynslösa politik då och sedermera ha utan tvifvel varit en nagel i ögat på Frankrike; men det ensrgiskö sätt, hvarpa Preussen grep saken an, den skyndsamhet, hvarmed det ötverväldigade sina motståndare, imponerade på Frankrike öck föranledde det att hålla sig stillå, synnerligast som det kände sig icke vara rustadt att med tillförsigt om framgång kunna på stridsfältet möta de med tändnålsgevären beväpnade preussarne. Man har emellertid sedan dess haft all möda öspard att fylla hvad då brast i beväpning och utrustning. Då frågan om Luxemburg år 1867 uppstod och tycktes antaga hotande dimensioner, var Frankrike ännu icke tillräckligt rustadt; eljest skulle det utan tvifvel icke nöjt sig med den lösning som hämnda fråga då erhöll. Nu deremet ä dei nya armöorganisatisneR fullständigt genomförd och tillräckligt antal Chassepotgevär fionas i arsenalerna, färdiga att göra underverk;. Nu har man ansett rätta tiden vara inne och med begärlighet gripit den anledning till brytning med Preussen, som kunde anses ligga i prins Leopolds kandidatur till spanska tronem Hvar och en opartisk åskådare kän icke dölja för sig, att det är en nemesis, söm nu drabbar det bisöarckska Preussen. Man får nu erfåra den djupa sanningen i de varningar, som Kölnische Zeitung så ofta riktat till den preussiska regeringen. Den grofva och sårande form, som den franska sommationen till Preussen antog, är endast ett motstycke till Preussens eget beteende 1346. Det sätt, hvarpå Preussen trampat andras rätt under fötterna och Xränkt bestämmelserna i Pragfördracet, hår, beröfvåt deniia makt de eurnseiska sympatier, på hvilka den i annat Sail skalle kunnat räkna. Det har Vv2it en svår förblindelse å de preussiska statsmännens och det nordtyska nationalpartiets sida, att de kunnat tro, att den jemförelsevis passiva hållning, Frankrike iakttagit gentemot Preussens uraktlåtenhet att uppfylla den förpligtelse det påtog sig i Pragtraktatens ö:te artikel under Frankrikes moraliska garanti, kunde innebära en förvissning derom, att rättskränkningen definitiv triumferat och numera med full säkerhe kunde sträfva till det önskade målet. Frankfike har i sjelfva verket med stort nöje set detta beteende, som inneburit lika mycke ett fel som ett oförstånd, tynga på Preussens syndaregister, intill dess rätta stunden skulle komma. Sorgligt är det emellertid att ännu alltjemnt, ännu -mot slutet af det nittoide århundradet, finna, huru krig och fred bero al dynastiska intressen samt en eller annar makthafvandes tycken och infall. Skulle tyska och franska folken varit fria och sjelfva verkligt kunnat bestämma ötver sina öden kan man taga för afgjordt, att detta vidtutseende krig med alla dess olyckor och förödelser skulle kunnat undvikas. Under det vi beklaga den blodsutgjutelse som kanske, då vi skrifva detta, redan tagit sin början, kunna vi ej undertrycka en känsle af tillfredsställelse deröfver att vi genom vårt afskilda läge och derigenom att den sak, son föranledt fredsbrottet, är för oss fullkomlig främmande, stå alldeles utanför denna konflikt och böra kunna hoppas att, äfven om densamma skulle antaga större dimensioner icke deri bli, indragna. Må vår regering