Aftonbladet – 16 juli 1870, sida 2

Men jag tror jag börjar sväfva ut från hvad jag egentligen först ämnade säga, fortfor Martina på sitt vanliga hastiga sätt. Det tillkommande må vu bli ljust eller mörkt, fred eller krig, så intresserar det mig inte hälften så mycket som det förgångna. Du, Fritz, skall berätta för mig hvarenda händelse, som du uppletvat, äfven den obetydligaste... Låt honom börja sina memoirer ifrån och med då han låg i linda, eljest kunde ju lätt något bli glömdt., sade Agatha. Jag tror det är alldeles tillräckligt om vi ,å sin höjd gå tillbaka en tre år i tiden, inföll Martina. Baron Raben såg bort till Agatha; men hon tycktes icke märka hans hastiga blick; hon fortfor att rycka i sammetsbandet och återtog leende: En dagbok vore nu en riktig skatt. Olyckligtvis... Det behöfs ingen, käre Fritz, för mig blir det ett lika stort nöje att muntligen locka fram den ena lilla episoden efter den andra. Det är skada att vi hvarken lefva i röfvareeller riddartiden; du får bereda dig på idel hvardsgshistorier, min engell: Se här är min arm! Men hvar tog Agatha vägen? Jaså, herr Willner för henne till bordet... Sitt ner i den här fönstersmygen och låt mig servera dig, Martina., Agatha stod vid ett litet utskjutande hörn, till hälften dold för Martina, som med en viss uppmärksamhet följde sin fästmans rörelse, cå han nu aflägsnade sig ifrån henne. En gaffel, om jag får be, herr Willner, sade Agatha och höll fram sin tallrik; derpå vände hon sig till baron Raben, räck mig en bonbon, Fritz, låt mig se devisen. Hon lotade sig närmare mot honom och med ögo tibn fästade på karamöllens pensö-bukett: