Aftonbladet – 14 juli 1870, sida 3

De af officerarne begagnade rummen företedde ingenting särdeles märkvärdigt, Det yttre var hufvudsakligast möbleradt medelst koffertar; i det inre och större bildade täta dubbla förhängen ett slags tält, som närmast omgaf en säng, likaledes dold bakom förhängen, och var golfvet i denna afdelning belagd med djurshudar som företogo ljudet af fotstegen. Möbleringen i manskapets logementer var mycket enkel: en låg, sluttande brits längs ena väggen med en madrass för hvarje man, en hufvudkudde och ett groft, men rent och hvitt lakan. Som täcke tjenade hvarje kosacks ljusgrå uniformskappa eller sg. k. chenille,. En låda under sängstället tjenade likaledes för hvarje man i stället för byrå eller koffert. H. K. H. besåg allt uppmärksamt och sökte samtala med befälet, men då major Titoff var föga bevandrad i svenskan och kosackofficeren ej kände annat språk än ryskan, uppstod snart behofaf en tolk, Af de H. K. H. åtföljande icke-ryssarne var jag den ende, som var någorlunda hemmastadd i kasernen och förtrogen med dess invånares språkkunskap. Jag anskaffade derför genast en tolk i en rysk magasinsunderofficer, som jag varseblef i folkhopen på trappan. M Vi lemnade kasernen. På den trånga platsen utanför densamma vid elfvens strand uppfördes nu under hällande störtregn, i närvaro af hundratals åskådare, finnar, ryssar och svenskar, ett högst egendomligt skådespel, i det en afdelning donska kosacker inför en svensk prins uppvisades i sina vilda ridoch vapenöfningar. På sina små, lurfviga, snart skumhöljda hästar, ursinnigt piskande dem med den kortskaftade, i en blyklump i stället för snärt slutande nagaikan eller kosackpiskan, störtade steppens söner fram utåt gatan, än i skock, än en i sender, än två eller tre, efter officerens rop. Regnet smattrade, kommandoorden ljödo. Kosackerna uppgåfvo vilda rop, lansarne kastades och uppfångades åter, sablarne blixtrade, karbinerna kastades från skuldran till kinden och åter i sin rem öfver skuldran. Ryttare och häst tumlade öfver hvarandra, utan att ryttaren dock förlorade sadelfästet, hufvudbonaderna föllo eller slungades till marken och upptogos åter af de i vildaste karrier framljungande ryttarne, som än med benen, än med händerna vidrörde marken, än lyfte sig högt i stigbyglarne, än kastade sig under hästens buk och, fasthållande sig i denna ställning, i skyddet bakom sin egen häst, jagade förbi hvarandra ned mot elfvens strand, för att vända och kasta om hästen just i ett ögonblick då man väntade se den med ryttare från bryggan störta i vattnet. Största intresset erbjöd dock den unge befälhafvaren sjelf; bäst prydd och beriden, var han med öfverallt. Öfverallt tumlade hans häst, öfverallt ljöd hans stämma. Intrycket af det hela var vildt, men ej egentligen fruktansvärdt, åtminstone för väl beväpnadt, disciplineradt och regelbundet öfvadt manskap. Ett sådant kan väl oroas, men bör ej kunna krossas genom dylika oregelbundna kavallerianlopp. — Ovanligt nattherberge. IL Sydsvenska DagHladag hansisenn P2 Ar dj