Aftonbladet – 14 juli 1870, sida 3

tigt är en helt annan än dess egen, och kan derföre icke räkna sig till det ministeriella partiet, i fall man kan tala om ett sådant. Tidningen godkänner på det hela taget den förenade vensterns program. Den är ense med venstern om att det politiska lifvets tyngdpunkt måste ligga hos folkethinget, om danska folket skall komma till någon verklig politisk sjelfstyrelse. MTet har aldrig funnits och kan aldrig finnas någon verklig tvåkammarförfattning, der båda kamrarne hafva precis lika mycket att säga. Antingen måste de två kamrarne endast vara särskildt arbetande afdelningar af en och samma församling och i händelse af olika beslut afgörandet ske genom gemensam votering i både lagstiftningsoch beskattningsfrägor (t. ex. i Norge) eller endast i beskattningsfrågor (t. ex. i Sverige), eller ock måste det hufvudsakliga inflytandet ligga hos den ena kammaren, för hvilken den andra till sluts alltid måste gifva efter (t. ex. engelska underhuset). Med andan i den danska författningen och med den bestämningen att finanslagen först skall föreläggas folkethinget öfverensstämmer att tyngdpunkten skall ligga hos detta. Tidningen godkänner obetingadt vensterns uttalande om den slesvigska frågan, men är icke lika tillfredsställd med dess uttalande om den nordiska frågan. Då man endast är ense om nyttan af hvarje närmande mellan de tre nordiska landen som kan befrämja folkens brödrasinne, deras andliga och materiella utveckling och om nyttan af ett kraftigt och enigt motstånd mot yttre fiender, som de tre rikena på lagstiftningens väg kunde förena sig om, är det gifvet att man icke skall hålla tillsammans för att understödja längre gående föreningsplaner, och sådana kunna komma i fråga förr än man tror. Men det medgifves gerna, att detta uttalande är allt hvad man kunde vänta då man ser på flertalet bland de 44 som undertecknat. Det är ett betydligt steg framåt för den nordiska enhetssaken att ett stort politiskt parti, en talrik venster, kunnat bildas, i hvars program denna sak är upptagen. Kommer den nya venstern att fullkomligt handla i öfverensstämmelse med detta manifest till valmännen, då vill tidningen sluta sig till densamma. Men den har svårt att glömma, huru ofta och häftigt männen af den GertWintherska gruppen arbetat på att framställa den nordiska enhetstanken som galenskap, ja som landsförräderi, och vill derföre att partiet först skall visa sin tro med sina gerningar. Slutligen heter det: Då vi sålunda hvarken vilja sluta oss till ministerens anhängare eller obetingadt till den nya venstern, komma vi icke då mellan tvenne eldar? Kanske för ögonblicket, -men vi sätta vår lit till framtiden. Vi hoppas af den nordiska folkandans makt i danska bjertan, att det efterhand skall blifva allt klarare och klarare för flere och flere af våra landsmän hvar vilkoren ligga för vårt nationella lits räddning och hvilket öde för framtiden är det danska folket mest värdigt. Och vi hafva blifvit styrkta i detta hopp genom att se den sönderjydska och den nordiska saken ställda i spetsen för den nya vensterns framtidsprogram. Ett af två hoppas viskola ske: antingen får detinflytande som ledt härtill öfverhand och rycker de andra medlemmarne med sig likasom mot deras vilja eller förmår valmännen att sätta in andra mera nordiskt sinnade män i thinget, eller ock inträder en brytning, och de nordiskt sinnade elementen afsöndra sig från de andra för att sedan i förening med krafter, som nu kanske hålla sig utanför partiet, dana ett nytt och starkare nordiskt folkligt parti. Men hvad än må ske, vilja vi anse som vår uppgift att verka för att detta parti må blifva så stort och kraftigt som möjligt. Viinbjuda alla gode danske män af alla samhällsklasser att understödja våra sträfvanden. För någon tid sedan anhöll en man i Nordslesvig hos sin häradsfogde att få sin minderårige son utstruken ur mantalslängden för att skrifvas i konungariket. Det kunde han nog få, menade häradsfogden, men då fick han icke stanna i landet. Fadern var af motsatt åsigt och hänvisade till hvad som skedde i andra distrikter, men häradsfogden ville icke inlåta sig härpå. Det stred mot hans instruktion, sade han, och dessutom om hvar och en sålunda kunde gå och låta skrifva sina barn i konungariket, skulle det icke blifva många preussiska undersåter qvar deri Nordslesvig (!) Deruti har han kanske rätt, anmärker Folkets Avis, som berättar detta.