Aftonbladet – 12 juli 1870, sida 3

deraf, som kom till Sverige, känner jag icke, men vill försöka öm jag icke kan få reda derpå i det verk, der jag tjenstgör och der vi om förmiddagarne behandla diverse on dits af yngre och äldre datum. Kanske att jag på samma gång kan få reda på, om icke äfven jag räknar slägtskap med Lambert och möjligtvis kunde tvände mitt sommararvode — Jag vet annars verkligen icke hvar jag skall göra af det — på någon skicklig advokat, som kunde processa af Filenska arfvingarne, ty sådana finnas ännu, fastän de dragit sig undan i skuggan, processa af dem, säger jag, den lilla nätta förmögenheten, hvilken i mina och möjligtvis mina medarfvingars händer skulle snart finna den lifligaste omsättning. Frågan om det Lambertska arfvet dyker upp vanligtvis hvart tionde år, och då träder alltid nagon, som med tydliga ord bevisar, att Lambert var mycket rik, att hans arfvingar icke fått något med af den ofantliga rikedomen, men att de nu skola få, såvidt det gifves någon rättvisa i Sverige. Sa ken väcker alltid ett visst uppseende, man talar derom i alla kretsar inom Stockholm, man gör sina kalkyler, uttrycker sina förhoppningar och bygger de vackraste slott i — luften. Men till någon process har det ännu icke kommit, och så domnar saken åter af, för att ånyo efter ett nytt decenvium återigen dragas fram -— et sio in infinitum. Nu midtuti torkan kommer detta tal om det eviga arfvet ganska väl till pass, ty icke kan man nöja sig med den utländska politiken, hvilken egentligen icke angår oss det allraringaste. Hade vi någon prins att vara af med, kunde det så vara. Då borde äfven vi torgföra varan och uppträda konkurrerande på den spanska marknaden. Men nu intresserar det oss föga hvilken blir kung i Spanien. Vårt land är fattigt, skall så bli på prinsar, som vinna efterfrågan för export. Att för öfrigt någon menniska kan tänka på att blifva kung i Spanien under den här vät: men, förefaller obegripligt. Isabella drog sig undan i tid. Mon vet nog huru det kännes, när solen bränner gräset vid Manzanares stränder och det icke finnes tecken till skugga på hela den kastilianska slätten. Då utropar hon: Die schönen Tage in Aranjuez sind jetzt zu Ende, eller något motsvarande på spauska, ty tyska har hon ännu icke lärt sig, och så afsäger hon sig den brännande tronen till förmån för sin son Alphonso XII, hvilken å sin sida visst icke gör sig någon brådska att-taga den lediga platsen: i besittning, utan hellre stannar i Paris och går på Theåtre Seraphin eller Marionettes Lyriques, söm lära vara två utmärkt roliga dockteatrar, passande för en sådan ungdom, och der glömmer han allt annat och förblir konung in partibus, åtminstone till den värsta hettan gått öfver. ! Men i Tyskland lärer man icke hafva riktigt reda på huru hett det kan vara på Kaatiliens slätt. Tyskarne tyckas ännu icke hafva någöt emet att bygga slott i Spanien. Förr i verlden var det huset Coburg, som försåg Europa med regentslägter och alltid höll stoft läger, färdigt att expediera vid första reqvisition. Nu tyckes das CoburgerGeschäft hafva råkat i förfall, och Glicksbarg-Beck, som också började göra i trooaffärer, hat icke lyckats placera mer än en manlig medlem, som nu regerar öfver herrarne vid Marathon, hvaremot GlticksburgBecks specialitet är att förse Europa me krooprinsessör; hvilka en gång kunna blifva kejsarionor och drottoingär; men det är firman Hohenzollern, som börjar förse rvärkbai med. den efterfrågade manliga varan, den ohenZ.lörn, som bor i Dässeldorf.. Nämnde stad ligger vid Rhen jag har en gammal bekant, som målade landskap en gårig och för till Dusseldorf. och han har berättat mycket or platsen — och derför dricker man öl der, festän det Räaod gång händer att man äfven far el Bläd rhenskt. För öfrigt var Heinrich Heine född i Dusseldorf, men det var innan hohenzollarne flyttade till det lilla heset vid Jägerhofsstrasse, eller hvad gatan beter, bredvid den vackra Hofgarten. Der bodde prins Carl, men han Räde tråkigt. Visst gick han ibland till Schultes utstäliDing OCH såg på nya taflor, men det kan man också ledsna på, aven Wm taflorna äro af Anareas eller Oswald Achenbach, äl Vautier, Tidemand, Fagerlin eller några af de andra stora. Prins Carl lärer först hafva tänkt på att SR möd Bismeyer Kraus eller att skaffa siö ö galleri; sådant söm Leopold Conzea, :men äg fär egentligen. icke bHågot Geschäft, äfven om han kunnat göra upp:kon träkter med Nordenberg, Nordgren, Jernberg, Lerche m. f; Om vi skalle skaffa oss ett EzportGeschäft, sade piibä Carl en dag till sina bröder. Hvad:skola vi då expörtera?n frågade prins Leopold och prins Fredrik, (8s sjelfve, menade prins Carl; och tillade: Det börjar blifvasondt om kungar, skall ni få se. Lagret är visserligen Vicke änna upprymdt, men varan är icke af färskaste sort. Vi kunna nu göra vår lycka och skrapa ihop liten nätt förmögechet. . Förslaget var icke så illa uttänkt, tyckte bröderna, och på det viset blef firman Hohenzollern komp. Export-Geschäft in Disseldorf am Rhein upprättad. Huset skickade. ut sina cirkulärer-och priskuranter. öfver hela verlden och rekommenderade sig med reel vara och ferm expedition. Den första reqvisitionen som ivgick var från Rumänien. Köparen hade just icke stor kredit, men man ville icke afvisa någon, som kunde draga flera kunder med sig, och så expedierades prins Carl till Rumänien. Nu kommer en reqvisition: från Spanien, och nu tänker huset af