Aftonbladet – 12 juli 1870, sida 3

måtte kunna förtjena el styfver på förordnanden och åtminstone ett par gånger iveckan komma till Hasselbacken och ett par gånger till vår middag hos hr Cadier i hötel Rydbergs nya matsal, i stället för att lefva på halfportioner här och der i smågatorna. Vi äro väl icke mera än menniskor, vi heller. Strömparterren, Kungsträdgården och hr Lagergrens sommarnöje vid Jacobstorg må väl vara gjorda för oss lika väl som för resande skåningar och alla aftidra utländingar, som svärma omkring i vår glada hufvudstad. Men, som sagdt, svårt är det att träla Hvarenda förmiddag i en sådan hetta. FEftertmiddagartie har jag gudilof fria, det är sannt, men nu funderar jag på huru jag skulle få förmiddagarne lika lediga, utanatt derför mista förordnandet i verket. Kunde jag blott blifva fri äfven mellan 10 och 2 på dagen, så skulle jag lära mig rida och kanske förtjena mitt lifsuppehälle i sporrsträck. Nog kunde jag taga pris på Ladugårdsgärdet lika bra som någon annan jockey eller gentleman rider eller ock skulle jag göra mig till hästpublicist och kanske få skrifva ledare i sjelfva Hästvännen,. Det vore onekligen roligare än att sitta och tugga på pennskaft i verket. Här finnes en mission att utföra, en inre mission, ty hittills är kappridningen misskänd af nationen, med undantag af några få skåningar. Och huru kommer det sig? Jo deraf att pressen icke gör sin tjenst. Hvilka knapphändiga referater ser man icke öfver de vacraste kappridningar! Det är till och med icke ovanligt att finna landets tidningar, stora och små, rida i kapp för att inbilla Sverige att de verkliga kapplöpningarne äro ett simpelt nöje. Borde icke en tidning, som t. ex. Aftonbladet — jag säger ut min open utan all meniskofruktan — hafva en särskil afdelning, som hette Hästtidning, lika väl som det har en, hvilken kallas Litteraturtidning? — Skall man vara en så förstockad kulturhäst, att man icke begriper detta? sade en hippofil häromdagen. Hvad skulle jag svara på den frågan? Icke visste den som frågade att jag ritar pennstreck i er tidning, men samvetet slog mig och jag föresatte mig att taga ridlektioner, icke bara för den goda motionens skull, utan på fullt allvar för att blifva en skicklig jockey, och när mitt förordnande i verket slutar, kommer jag att återgå till halfportionerna för att blifva så lätt som den sanne jockeyen bör vara. Att sätta sig ned och kritisera, då man icke kan täfla på turfen; är simpelt. Pressens obenägenhet för kappridningarne kommer sig endast af en högst olycklig oförmåga att fatta det upphöjda i jockeyens ställning, det ädla i en väl utförd distansridt, det hänryckande i en djerf steeple chase, det patriotiska i den fosterländska hästafvelns förbättrande på Ladugårdsgärdet. Fråga en skickliz veterinär hvad han tänker OM saken CFes se bust, Skola vi kanske försumma var inkömöka hästafvel och anlägga elefantstuterier? — Vi fiäge väl se hörn långt vi komme, med den saken. I fredags saldes en feletant Här i Stockholm. Jag kan icke neka till att jag ett ögonblick var frestad att ropa in djuret, men jag hade inga pengar inne och så lät jag tillfället gå ig tr Händernä; Det var skada, ty kanske att jag aldrig mer kan komma öfver en elefant. Skulle också elefantstuterier inrättas här till upphjelpande af den inhemska elefantafveln; så dröjer det så länge likväl ionan de hinna växa till, att jag blir kamrer, d. v. s. gammal och olustig, innän jag kan få mig en väl inriden elefant för alt deltaga i käppridningärne Jan elefanthona lärer icke vara uti intressanta omständigheter oftare än hvart 30 år, och det kan jag inte vänta på. . Den elefant, som törl. fredag såldes på auktion vid veterinäriorättoinget, vär ej äldre än sju år; ck jag trör kösppt alt Mat ätint börjat möd Hans första undervisning, men den som ropade in honom för 1538 rdr, pr kontant, lärer vilja gifva honom en vårdad uppfostran. En sådan der elefant är ett filer. nätt husdjur, somm, enligt tillförlitliga uppgifter, äter 5 lisfe hö, 18 skålp. risgryn, en ansenlig qvanitet Bröd och en äpnit ånsetiligare qvantitet potates, morötter, kälrötter och andra rotiräkter hvarje dag. Hvilken aptit! Det vore något för en extraordinarie, som lefver på balfportioner, isynnerhet om. han icke har anledning att tro sig få något med af det stora Lambertska arfvet: Men Kygm har icke det? Det Lambertska aifvet är evigt, ty det har hfarken början eller slät... Gamla personer hafva berättat mig, att de redan för ett halft sekel-sedan hört talas om det: arfvet, men att icke många då heller trodde att det någonsin existerat... Såvidt jag nu kan erinra mig af hvad jag hörde i min barndom; så lärer en viss Lambert hafva någon gång i förra århundradet emigrerat från Sverige till Demerary i Södra Amerika och der tillbragt många år och äfven der aflidit. Detta är väl ett faktum, men ej lika taktiskt skall det vara att Lambert lemnat någon stor förmögenhet efter sig, som dock sedermera föregifvits, och att den förmögenheten annammats af.en viss Filen, hvilken skulle hafva varit något slags biträde åt Lambert. Denne Filn dog också i Demerary, och af hans ganska ansepvliga förmögenhet tillföll åtminstone en delen i Sverige då ännu lefvande broder, hvilken sistnämnde Filen skall bafva varit den som gjort sig bekant för sitt utrop, när han såg i kikaren och bleknade. Huru det egentligen hänger ihop med ifrågavarande utrop, af. hvilken orsak det framkallades och huruvida det står i något sammanhang med det stora arfvet eller åtminstone med den del