Aftonbladet – 12 juli 1870, sida 2

oundvikligen hafva omintetgjort den preussiska prinsens val. För att komma till detta resultat behöfde man icke hota, icke till hälften draga svärdet ur skidan, Man behöfde blott vänta. Och om man ville handla, skulle det vara en mycket enkel sak att använda samma välbetänkta förfaringssätt, genom hvilket man fullkomligt lyckades förebygga Montpensiers kandidatur. Nu, då vi obetänksamt sårat spanska folkets sjelfkänsla, då vi genom ett högdraget veto stött detta om sin nationella ära så ömtåliga folk, skulle det icke vara någonting förvånande om vi finge se en hastig omkastnidg i opinionen, om vi finge se dem monarkiska cortesmajoriteten i Madrid samla sig omkring Leopold af Hohenzollern. Vi hafva skaffat oss utsigter till krig, ganska allvarsamma utsigter, der man förut icke kunde spåra ens den aflägsnaste möjlighet dertill. Visserligen har mr Ollivier förklarat, att lagstiftande kären kunde bestämma öfver krig och fred, att den, om den icke var nöjd med regeringens politik, endast behöfde störta kabinettet. Hvilket bittert gäckeri! Mr Ollivier tror således att vi äro lika naiva som hans diplomater! ; Veta vi då icke, att här hvarken finnas ansvarige ministrar eller ett ledande kabinett? Veta vi icke, att den utesiatande ledningen af utrikespolitiken ännu alltid tillhör kejsaren, att han allena inspirerar, bandlar, befaller, bedrager sig sjelf och blir bedragen, att han allena eger uteslutande rätt att bestämma öfver krig och fred? Hafva väl ministrarne upphört att fjena, att endast vara passiva verktyg för der mans personliga vilja, som uppfattade den stora mexikanska. idten? . Freden är komprometterad, och, vi säga det öppet, man kan icke räkna på att lagstiftande kåren skall kunna afhjelpa olyckan. Vi boppas för vår del att Kriget skall kunna undvikas, om icke nya felsteg tillkomma, hvilka förvärra situationen. Vi boppas det, emedan förevändningen för en konflikt är alltför obetydlig i förhållande till de allvarsamma följder en öppen brytning skulle medföra, och emedan det synes oss omöjligt att icke de i frågan ointresserade makterna skulle kunna finna något medel till en fredlig uppgörelse. Emellertid bör landet icke invagga sig i alltför ljusa förhoppningar, ty till sluts beror ändock alltsammans på två personers vilja, kejsarens och mr Bismarcks. Åfven Times, som eljest i denna fråga t.git till ordet mot Prim och hans kandidat, klandrar der franska regeringens handlingssätt. Prins Leopolds kandidatur, säger tidningen, bar berötvat den kejserliga regerin— gen dess lugn. Vi äro vana vid politisk uppbrusriing i Paris och kunde derför vara beredda på ett utbrott af förbittring från en orolig arme och ett af militärzudan starkt anstucket folk. Att tidningarna skulle uttrycka sina känslor med större eller mindre häftighet var ej heller att undra på. Meni detta fall är förtrytelsen lika mycket officiel Ministrar gifva exempel och tala i starkare uttryck än någon. Det är ej möjligt att misstaga sig om hertigens af Gramont och hr Olliviers mening. Deras språk är mer än ominöst, det är ingenting mindre än en direkt antydan att Frankrike skall med väpnad hand sätta sig emot prinsens val. Då man erinrar sig att de meddelanden, som en regering gör en lagstiftande församling, måste hafva karakter ar försigtighet och moderation, skulle det vara ei affektation att tilllägga dessa meddelanden en mindre allvarsam betydelse. Det språk de föra är skarpårs än det som begagnades i Luxembourg frågan, och det visar att kejsarens regering delar ochuppmuntrar den passion, som blifvit väckt bland folket.... Tidningens omdöme om Prims sätt att gå till väga är ej mindre ogillande. Den spanska representationen och let spanska folket, yttrar hon, finna sig såedes plötsligt, utan att ha blifvit på minsta sätt förberedda derpå, ställda mellan faran sf en fransk invasion och nesan att nödgas: förkasta en suverän, emedan hans val för— bjudes af en främmande makt. Detär svårt: att tänka sig någon pinsammare ställning, och spaniorerna måste djupt harmas öfver den sländiga politik, som försatt dem iett sådant dilemma. Till Morning Post ingick den 6 dennes ett telegram från Tientsin, dateradt den 25 Juni, med underrättelse om ett förfärligt blodlad, som kineserne anställt på de i Pekin; yosatte fransmännen, Frankrikes charg Vaffaires derstädes, herr Rochechouart, alla ranska prester och alla. barmhertighetssystvar äfvensom tre ryssar, hvilka mördarne togo för transmän, nedhöggos. Detta stagtande försiggick den 21 och 22 Juni, och vöbeln skingrade sig icke förr, än den tagit hela den franska befolkningen af daga. Mam känner ej ävnu offrens antal. Mördarnes: vaseri tyckes förnämligast ha varit riktadt not presterna, och den katolska kyrka, som ransmännen nyligen uppfört i Peking på srund af det med Kina ingångna fördraget, rändes upp. I ett telegram till Morning Advertiser bekräftas dessa hemska underrätelser, äfvensom att det endast var den franska befolkningen, kineserne ville åt; ty öfige i Peking bosatte utländingar oroades ej ned undantag ar de we ryssarne, hvilka af nisstag fingo dela fransmännens öde. Man ar sig ingenting bekant om bevekelsegrunlerna för kineserne att föröfva detta förfäriga dåd; men man förmodar, att befolkninsen hyste ett ursinnigt hat till de franske nissionärerne i följd af dessas egna sätt att vå till väga. Planen till blodbladet tyckes ia blifvit uppgjord redan för länge sedan ch var med stor noggrannhet uttänkt; man nisstänker till och med, att de kinesiska nyndigheterna i hemlighet haft sin hand med spelet. Herr Rochechouart, var illa ankritven hos sina kolleger inom den diplonatiska kåren och sina underordnade i Peing och har mer än en gång högeligen uppötat emot sig de kinesiske dignitärer, med ÅN Os . LTR LL. BB TR