Aftonbladet – 12 juli 1870, sida 2

j j temligen larmande acen, bifölls, likväl under (starka rop från venstert af; Alldeles som ) Meziko, alldeles som Sadova. Ej mindie beteeknande är, att ej blott hela den demokratiska pressen, med Siecle, DT Avenir National och Le Temps i spetsen, utan äfven Journal des Debats, hvilken, som bekant, på senare tiden intagit en vänskaplig ställning till regeringen, uttala sig afgjordt emot hennes krigspolitiE. Det är förvånande, säger denna den parisiska bourgeoisiens organ i en af John Lemoinne undertecknad artikel, det är förvånande att vis med Vår erfarenhet och den vana vi böra hafva vid revoltitioger gch tronförändringar, det oaktadt envisas ati fösta så stor vigt vid frågor som röra dynastier och kungliga personer. Historien, och till och med den vår uppfösttan i detta hänseende, Om vi bland andra exempel! taga ett land som företrädesvis styres af den allmänna opinionen, ha Vi väl sett England göra gemensam sak mwed Hannover, hvars konung tillhörde den engelska konungafamiljen, eller med konongen af Danmark, hvars dotter ör gift med prinsöt af Wales, eller med konungen at Preussen, hvars söä gift sig med en prinIsessa af Eogland? Regenternä8 enskilda fatitiljer intaga, gudskelof, ej längre en så vigtig plats bland nationernas allmänna familjer, och folken vilja ej mer förslösa sitt blod och sina perhivgar för furstliga äktenskapskontrakter. Pessa reflexioner falla oss in, då vi se förskräckt folk äterhppväcka alla historiens stora fantomer och med den allvarsammaste min i verlden säga oss, att det preussiska konuogahuset vill återställa Carl V:s och det österrikiska husets universalmonarki. Den svarta örnen bar biifvit våra drömmars böte uoire och hr von Bismarck syndabocken för alla våra missnöjen. Nåväl, för att tala uppriktigt, tro vi ej hr von Bismarck om hvarken att vara en sådan drömmare elller så oskicklig, Det skulle ej förvåna Oss, om han vore helt oci hållet främmande för detta nya spanska förslag. Han är ett alltför praktiskt hufvud för att inbilla sig att i detta ögonblick efter den franska revolationen; det vill säga efter hela verldens omhvälfning, södar folken lärt att bestämma öfver sig sjelfva utan att fräga efter kungliga familjeaffärer, blotta uppsättandet af en tysk prins på den helige Ferdivands tron skulle kunna leda till återupprättandet af Carl V:s monarki: Att konungafamiljerna änan kunna hysa illusioner och fördomar af detta slag är möjligt: Det är en af dessa sjukdomar sot äro svåra att bcla, för hvilka ej ens de klokaste, skarpsyntaste oci för fantasterier minst böjda personer kunna värja sig, såsom vi sågo af Ludvig Filips exempel, hvilken trodde sig ba återupplifvat familjefördraget. Det är således tycket möjligt att konungen af sett det anbud som gjorts en prins af hans hus; men det skulle mycket öfvertfaska oss! om Hats minister tagit initiativet i derna fråga. Det var på samma sätt med konung Victor Emannel, när det vat fråga om hertigen af Aosta. . Sadova är visserligen svårt att smälta. Det har blifvit ett tveäggadt vapen, hvaraf alla begagna sig och hvarpå alla skära sig. Men det skulle vara en oskickligbet att söka Sadova i Madrid. Man måste gömma sina missnöjen, tills man erhåller bättre skäl eller i bättre förevändningar. Vi tillstå, att då vi sågo den tyske prinsens namn återuppdyka, vi långt mera tänkte på den verkan det skulle göra i Spanien än i Frankrike, och vi frågade oss, sm denne nye kandidat, som står den franska kejsarfamiljen vida närmare: än det preussiska konungahuset, ej skulle bli misstänkt för napoleonisk härkomst. Nu är det deremot Frankrike som fattar eld. Det är ett misstag, som vi ej vilja uppmuntra, och ehvad man än må säga, skall Frankrike ej börja ett krig mot Preussen derför att på Spaniens tron sitter en furste, om hvilken man ej kan säga om han är mera tysk eller fransk, mera en Hohenzoilern än en Bonaparte.s I de sista faderna ligger ett visserligen halft beslöjadt, men alldeles icke otydligt uttryck af en åsigt som börjar blifva ganska allmän, att den hohenzollernska kandidaturen endast är en sökt förevändning. När den lförsigtiga Journal des Debats framkastar en sådan misstanke, kan man ej undra äfven att det språk som de afgjorda oppositionstidningarna fört är det mest tydliga och obeslöjade. Så yttrar Sigele i en artitel af den 7 Juli: Den förklaring, utrikesministern i går gjorde från talarestolen, har plötsligen störtat landet i en kris, hvilkens allvarsamma beskaffenhet det skulle vara barnsligt och föga patriotiskt att vilja dölja. Ni har tillsatt konung i Spanien och förklarat krig! har mr Emmanuel Arago utropat. Utgången skall, vi hoppas det ännu, icke bekräfta denna förutsägelse, men nog har regeringen gjort allt hvad på henne berott för att göra den till sanning. Den franska diplomatien har varit slagen med blindhet och döfhet och genom sitt förhållande i denna sak uppnått dårskapens och oduglighetens ideal. Regeringen, som endast har att skylla sig sjelf för sina diplomaters nullitet — de äro hvad hon gjort dem till — regeringen, yrvaken vid budskapet om den preussiska kandidaturen, förödmjukad, vredgad och bragt ur fattningen genom detta slående bevis på sina agenters nerarnide, hvilket äfven af kammaren, efter en samtida historien; hade dock bort fulländaj Preussen, såsom familjechef, utan misshag oförmåga, tappade med ens bort hufvudet; och öfverilade sig likasom ett nyckfullt och bortskämdt barn. Hon har kastat stridshandsken åt Preussen och Spanien. Hon har allvarsamt komprometterat Europas fred för att skaffa upprättelse åt sin sårade egenkärlek. Har hon kanske med så mycken risk lycits undanrödja den preussiska kandidaturen kill Spaniens tron? Tvärtom, hon har gifvit denna kandidatur den enda möjliga utsigten till framgång. Anda tills i går var mr Prims intrig med rohenzollaren icke farligare än samme mr Prims intriger med den eller den andre kaniidaten till spanska kronan. Den oundvikAN ooo : ss ae I a LL ILO RNA