Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 2

och herr von Loudon. (Ernst Gideon Lou,!i don, den frejdade österrikiske marskalken.) i Napoleon åter behandlar såsom fega uslini gar Palatox och hans hjelteskara efter denna: namnkunniga belägring af Zaragoza, som. synts vårt sekel vara en påminnelse om Numantias kamp och fall. Hur han bemödar sig att beröfva sina marskalkar och generaler äran af bragder, hvari hau har ingen del, och låta dem drabbas af ansvaret för olyckor, i hvilka de äro oskyldiga, derå öfverflöda exemplen. Fordrande hela verldens tillbedjan, hade han börjat med att tillbedja sig sjelf. Med hans kejserliga katekes i hand fingo presterna förkunna, att bristfällig pligtuppfyllelse mot kejsaren skulle enligt apostelens ord straffas med evig fördömelse, och han harmas öfver den alltför stora bildning och upplysning, hvartill tiden hunnit, emedan de nekade honom att låta utropa sig för Guds son. I jemförelse med Alexander, skrifver åter Fredrik II till dArgens, är jag blott en skolgosse, och Ceesars skorem är jag ej värdig att upplösa. Kriget, eröfringskriget med ett verldsvälde till mål, der hans nyck skulle blifva lagen öfver alla lagar, sådan är karakteren af hela hans politik. Det är ej blott ett uttryck af en tillfällig situations nödvändighet, när förste konsuln 1802 skrifver till den blifvande marskalken och fursten af Neufchåtel och Wagram, att rekryteringen är statens främsta och stora angelägenhet. Nej, detta var permanent, ledande regeringsgrundsats. I Memorial (1816, 14 Nov.) förtäljes, huru han vid något tillfälle förklarade, att konskriptionen är en nations eviga rot, att den luttrar dess moral och utgör den i sanning uppfostrande kraften för dess skaplynne. Af den utomordentligt nitiska och omfattande verksamhet, som Fredrik II utvecklade, för att i alla riktniogar främja tillgodogörandet af sitt lands hjelpkällor och höja dess välstånd, för att öfvervaka att rätt vederfores äfven den ringaste af hans undersåter, deraf märkes hos Napoleon intet spår. Fredriks berömda utsaga, att en furste är statens förste tjenare och förste embetsman, är i hans mun en uppriktigt menad lefnadsregel. Man har hånat havs litterära försök, medan det är vedertagen sed att höja till skyarna Napoleons skriftställeri. Och likväl, hur annorlunda utfaller ej jemförelsen, när den afser icke en estetisk analys, som i dylika fall är något komisk, utan en opartisk dom om menniskan och regenten. Utgifvaren af Fredriks samlade skrifter, professor Preuss, har redan för tiden före sjuåriga kriget genomsett mer än 12,000 af Fredriks kabinettsorder, och kännarne af dessa minnesmärken betyga, att de utgöra det vackraste vitnesbörd om sin författares outtröttliga omsorg för samhällets förkofran och om hans rättvisa, liksom om hans sunda praktiska förstånd. Hvad är det åter, som förestafvat Napoleons svulstiga proklamationer, hans i efterhand sinnrikt dikterade utläggningar och apologier, om ej alltid det egna jagets pensåe immuable? Man behöfver ej hylla den jesuitiska moral, som germanisterna till eget bruk antagit och i sin tendentiösa historieskrifning tillämpat, för att erkänna att Macaulays teckning af Fredrik II, hur pikant den ock må vara genom sina drastiska invektis er, något så när närmar sig karrikatyren. Napoleon föll aldrig på den tanken, att ej hans stat och folk voro till för hans skull. Det var ej blott på direktorerna han tänkte, när han långt före den 18 brumaire utbröt: tro ej att jag slåss för dessa advokater... Med dessa advokater, menade han, såsom han. sedan hade god tid att visa, hela sitt folk. och den franska revolutionen. Att offra sig för en ide, hette den ock fäderneslandets lycka, var för ideologernes förföljare höjden af dårskap. Det är ej för tidigt att omsider efterverlden lär sig inse detta, som ganska snart klarnade för hans samtida landsmän. Vid tidpunkten för kejsarvalkomediens mise en scdne stod den sedan så ryktbare Paul Louis Courier såsom sqvadronschef i Piacenza; den finbildade klassikern har på ett oöfverträffligt sätt beskrifvit, huru den stora nyheten mottogs och statsförändringen antogs af honom och hans kamrater. Jag trodde honom ämnad till något; bättren än kejsare, utbrast en af Couriers kamrater, och Courier tillägger såsom sin egen trosbekännelse, att detta just icke var så illa taladt. L1 sjelfva verket, fortfar han i ordalag, som blifvit odödliga, säg mig hvad det skall betyda: en map som Han, Bopaparte, soldat, generalissimus, verldens förste tältherre vill betitlas majestätb? Han är en Bonaparte och vill heta sire. Il acpire å descendre! Dock nej, han tror sig stiga, när han ställer sig vid konungars sida. En titel är honom kärare än ett namn. Arme man! Jane ider äro ej i jemphöjd med hans öde. ag tänkte det genast, då jag såg huru han gifte bort sin lilla syster med en Borghese och dervid bar sig åt som borde han tacka denne för der stora äran. Ett årtiondes regeringsverksamhet, med alla maktens medel i hand, har till fullo bekräftat denna uppfattning och visat, att den jasi lagom gaf kejsaren, hvad kejsaren tillhörer. Våra uppsatser ha redan växt till en för läsarens tålamod måhända tröttande vidlyftighet, hygrför vi finna ass u pfordrade att afstå från hvarje försök till eh närmare recozörelse för Lanfreys verk, hvars svenska ötversättnings andra häfte nyss utkommit. Emellertid ville vi till särskild uppmärksamhet anbefalla vissa partier af hans framställvipg. till de mest få å hör tegknin