Aftonbladet – 8 juli 1870, sida 3

— Djurisk behandling af djur. Unde denna rubrik meddelade Alingsås Veckoblac för den 18 Juni en från Herrljunga insänd upprörande berättelse, som föreföll oss så öfverdrifven, att vi ej vågade lita på dess sanningsenlighet. — Emellertid bekräftar nv Venersborgs tidning berättelsen, som är så lydande: Att menniskan mången gång står långt under djuren, ser man tyvärr ofta, och följande tigerlika rymhet gifver oss ett sorgligt, men slående bevis erpå. N Banmästaren M. (i H) vid U.—V.—H.-jernväg är hjelten i dramat och hans trogna hund offret. Nämnde menniska, eller kanske rättare djur, har en tid haft en vacker, klok och väl dresserad pudelhynda, som med rörande trohet följt honom beständigt, oaktadt lönen ej varit särdeles stor, då på henne väl applicerade slag och sparkar tyckas hafva utgjort hans favoritnöje. Pingstdagens afton, den 4 dennes, följde honom det trogna djuret som vanligt, då han nu, i ett temligen sällt tillstånd, återvände hemåt. Vid passerandet förbi kyrkogården fick hunden se ett par lekkamrater och gjorde då i sin glädje en liten titt till dem. Knappt hade dock M. märkt dettaafsteg, förrän han i raseri rusade in på kyrkogården, en värdig plats för exekutionen (!), tog det stackars djuret med båda händerna i balsepn, upplyfte det och slog det med hela sin styrka sålunda upprepade gånger i marken. Utmatted af ansträngningen, släppte han ett ögonblick det beklagansvärda djuret, som jämrande släpade sig ett stycke från honom; men blodtörstig som tigern, eldades han blott vid åsynen af hundens plägor och med berserkaraseri störjade han sig ånyo öfver sitt offer, lyfte det, som förra gången, flera alnar från marken och slog let i stenläggningen, till dess benpiporna stodo dera tum ut genom skinnet, som hängde i trasor. Nu borde dock profossen varit nöjd, men nej; len arma hunden jämrade sig, och det kunde han j tåla, utan högg derför tag i djurets mun och oröt med all kraft dess käkar åt hvar sitt håll, så utt de gingo ur led. Trött i armarne, bearbetade nan sedan med infernalisk njutning den nästan iflösa kroppen med sina fötter, till dess äfven de aekade att längre göra den blodiga tjensten. Förnöjd med sitt söndagsarbete och utan tecken till amvetsagg, lät han sedan hemföra det arma djuet, som tycktes mera vara en trasa än en lefvande varelse. Man gör sig vid beskrifoingen af denna nfernaliska grymhet den frågan: kunde ej detta varbari af dem, som åsågo detsamma, afstyras? Men mannen lär vid flera förefallna slagsmål framstått såsom en kannibal och genom sitt otyglade uppörande skaffat sig en sorglig respekt. Att detta ippträde, vitnande om den största råhet, kommer utt delgifvas allmänna åklagaren är väl gifvet, och ioppas insändaren att,i hvad på honom beror, lenna uppskakande handling må beifras och hjelen undfiå sin förtjenta lön. Med afseende på ofvanstående, skrifver Veersborgs Tidning för den 5 Juli följande: Den omskrifne djurplågaren är banmästaren J. Magnusson, anstäld vid Herrljunga station å Udlevalla—Venersborgs—Herrljunga-jernvägen, och afva vi från fullt tillförlitligt håll erfarit, dels tt den i Alingsås Veckoblad först införda och edermera i åtskilliga andra tidningar reproduceade berättelsen är sanningsenlig, dels att vederjörande kronobetjening utverkat stämning å ;erningsmannen till nästa hösteting med Kulings härad, med yrkande om det strängaste nsvar, som lagen i dylika fall stadgar. Hvad eträffar jernvägsstyrelsens behandling af saken, å är från den sidan ännu ingenting vidgjordt, ldenstund förbrytelsen icke kunnat rubriceag som tjenstefel och den i öfrigt duglige manjens anställning som banmästare icke sätter hoiom i något slags beröring med den trafikerande lmänheten. Ehuru Magnusson sålunda icke konraktsenligt kunnat afskedas från tjensten i följd f sitt skamliga dåd, står det dock trafikchefen ppet att såsom olämplig uppsäga honom derå, ch möjligt är äfven att så kommer att ske, sedan aga dom fallit i målet. Gifver denna dom en aglig bekräftelse åt den vanheder, som redan nu an anses hafva drabbat den skyldige i allmänna pinionen, lär han väl ej kunna undgå att blifva kild från sin befattning.