Aftonbladet – 7 juli 1870, sida 3

syntes det Denkwartska hörnhuset, snarlikt ett palats med al!a dess upplysta fönster glittra genom nattens mörker. luatet förtrolladt slott i någon österländsk saga kurde förefalla den sene vandraren mera inbjudans de än detta moderna hus, under det allt derinom rörde sig kring den lysande varelse, som gaf glans och lif åt dessa festligheter. — Agatha syntes med hela sin själ öfverlemna sig åt oupphörliga förströelser och hennes gäster tvekade icke att följa sin värdinnas exempel. — Herr Denkwart var icke någon anspråksfall och tyrannisk make. Han hade den skönaste qvinna till hustru, han tyckte om att man beundrade henne, och skulle någon vilja afundas honom, vore det helt naturligt. Den satsen befästades blott dessmera, att en rik man får allt hvad han vill, — för resten, hura skulle väl en fattig stackare kunna fängsla en så lysande och flyktig varelse som Agatha? Lik en fjärillekte hon bland blommor, och lyckans solsken kastade sitt guld och glädjens sommardag bå dade att blifva lång. — Hon bortslösade så mycket penningar hon ville, hon roade sig efter sitt eget tycke; men ändå syntes hon aldrig företaga sig den ringaste småsak, utan att hon rådfrågade sin egen, käre Anton,. — Det var han, som utan att dansa ett steg, tycktes icke kunna lefva utan valsmelodier och baler; det var han, som ansåg tiden värd gud, som nu makligt sågs draga omkring med sin unga fru på målningsutställningar, konserter och middagspromenader; eller lik en skugga följde benne då det någon gång föll henne in att utöfva moderna filantropi. Han gick tåligt med henne bort till någon aflägsen del i Mastboggsberen, dit Agatha begaf sig med en liten botfärdig min och en lätt pariserhatt öfver sitt mörka hår samt fladdrande garneringar a!