Aftonbladet – 7 juli 1870, sida 3

unga hustru, hvars små hvita tänder glänste mellan de mjuka läpparne, medan de skiftande ögonen voro uppslagna mot honom. Det var villsamt nog att förlora sig i betraktandet af dessa strålande speglar; åtminstone var Anton Denkwarts sjelfständighet hardt nära på att komma ur de gamla spåren, för att slå in på nya vägar, dem hvarken sparsamhet eller klokhet hade avlagt. Han blef en slösare, derför att hans unga fru tyckte om att kasta bort penoningar, och den tid, som han inte var tillsammans med henne, gällde för honom mindre än intet. Agatha hade nog klokhet att sätta värde på detta välde, och utan att experimentera dermed, drog hon likväl deraf all den fördel, som för ögonblicket föll henne in. Mitt äktenskap är verkligen lyckligt — sade hon ibland till sig sjelf — och det skall förblifva lyckligt, oaktadt jag inte fogat mig efter den der moraliserande Edvards råd. Och Agatha kastade sitt mörka hufvud tillbaka med en stolt rörelse, icke olik en teaterdrottning, och började tänka på Edvards giftermål. Ja, han kunde bli glad, om han en gång blefve hälften så lycklig som Anton! Den der tråkiga Helene skall trötta ut honom, det förutsåg jag... sannerligen tror jag inte hon är svartsjuk på mig... och skall jag lägga något bränsle på elden, att den inte förkolnar? Agatba började leka med sina långa skärp. ändar, och seende ut genom fönstret föllo hennes blickar på reflektionsspegeln, just der den i vinterlik balfskymniog aåtergaf de ny giltas bostad... Och derinne gick Helene... som på senare dagarne sökt fördritva den låvga epsamma tiden, då Edvard gjorde sin sjukrond, med