Aftonbladet – 7 juli 1870, sida 3

Agatha. — Ja, det var icke utan att Cornelias anseende likasom hade stigit: troende som behöfde och sökte en skärt till lifvets nödtorft, trängdes utanför hennes dörr, och mera lyckligt lottade kristna sökte oftare är förr hennes råd. Vid sådana tillfällen hände det stundom att Cornelia talade om Agatha och sade, att det väl var sannt att hon kanske alltför mycket syntes begifven på verldsliga nöjen; men att hennes hjerta i godhet var hardt nära en engels. — Till detta resultat hade också hr Denkwart kommit, och om han i sin hustrus vältaliga ögon kunde läsa hennes tankar, fogade han sig gladt efter dem samt öppnade sitt hus för en och hvar, som tilltrodde sig ega nog menskligt värde, för att våga söka tillträde i den Denkwartska familjen; — en familj, på hvilken ännu aldrig hade fallit en tadlets fläck, derför kunde grosshandlar Denkwart icke annat än på det högsta gilla att ödet låtit honom tillhöra den samma, en lycka som han också för hvar dag mer och mer sökte inplanta hos Agatha att sätta värde på. Du heter nu Denkwart, min flicka, kunde han ibland säga, det är ett namn, som i handelsverlden är lika välkändt, som i historien en Axel Oxenstjerna. Eller: Du har ju lofvat fru Elders att i morgon gå upp i Amaranthen — och vu inte ha lust! Kom i håg, en Denkwart ger aldrig ett löfte utan att hålla det! Ett hedradt namn ger förpligtelser, som, hm... min älskling, jag vet nog du förstår uppskatta den samhällsställnirg, du genom ditt giftermål har kommit uti, och jag behötver säl des inte påminna dig derom! Da kunde Agatha smyga sig intill horom och tala om den sällhet hon kände svm hans maka, och hr Denkwart strök sina rödaktiga polisonger och blickade med välbehag på sin