Aftonbladet – 7 juli 1870, sida 3

atlas-band på någon tung ylleklädning. Vic sådana tillfällen såg man i den unga frun sällskap ofta Cornelia Palm, som icke sälla behandlade siva fattiga skyddslingari de smi eländiga kojorna liksom vildar på någon a Söderhafsöarne, uppmanande dem i små ex temporerade tal att öfverge sina afgudar och sitt syndiga lefverne. På dessa föredrag syn tes Agatha lyssna med det spändaste intress medan hennes man förströdd blickade bort kanske begrundande penningmarknadens blif. vande ställning eller hvilken vinst den sist: bomullslasten skulle inbringa honom, ände tilldess hans unga fru räckte fram sin lill: hand, för att mottaga hans portemonnaie hvars innehåll hon frikostigt fördelade efte små råädirågande blickar rå Cornelia. Ack, om jag så kunde bedöma saker oc! ting som fröken Palm! sade Agatha oft: under dylika vandringar; men jag blir vä ständigt en stackars oförståndig varelse. Låt 08: hoppas det bästa, svarade Cor nelia uppmuntrande. Och om ni ännu er tid vill stå under min ledning... O, jag är så tacksam, så tacksam! Cornelia log. Det finnes menniskor son inverka ondt, andra inverka godt, jag tro jag vågar räkna mig till det senare slaget det är våra gerningar och vår tro som fyll: vår själ med lifsens honung och som fördrifv: den förderfvande surdegen. Jag hoppas der före att jag bar en viss förtjenst uti att fri Denkwart nu börjat de första stapplande ste gen på den smala vägen. Ja, råd och styr mig, fröken Palm! bad Agatha och såg upp till henne som ti en försyn. Hvem böra vi i dag först be söka och hjelpa? Det var således nästan som om Corneli: sjelf utöfvade dessa välgerningar, och de fat tigas välsignelser träffade henne såväl son