Aftonbladet – 7 juli 1870, sida 2

akt. I spetsen för densamma står en peronlighet med öfverlägsen förmåga, som nu åller fred och i detta ögonblick irks E5ter öroa erlden, men. sem förfogar öfver 40,000,000 ne5niskor. Mot en sådan makt är en ny ch kraftigare militärorganisation en nödändighet. På alla bänkar i denna kamnare är helt säkert patriotismen lika stark; nen patriotism är icke nog, Och att nisstaga sig i en sak af denna beskaffenhet skulle till och med vara ännu mera ölycksoringande än att,sakna patriotism. (Hör! ör!) Jag var i Österrike, när militärbudseten förekom till behandling, och veten I, wvarföre Österrike trots sin tappra och sjelfuppoffrande armå drabbades af dessa oerhörda olyckor? Det var derföre att okloka nedprutningar i budgeten hade gjort det omöjigt för rogeritigen att hålla landets militära organisation på tillräckligt kraftig fot och att göra de utgifter, som nödvändigheten bjöd. (Det är sannt! Mycket riktigt!) Sådana fel få vi icke begå och låtom oss nul blott icke lägga oppositionens fei till dem, som regeringen fordom begått. Men sådana fel skulle vi just begå, om vi försökte göra väld på händelsernas nödvändiga gång, om vi inbillade oss, att det berodde af oss att få makterna att afväpna. För att Preussen skulle kunna sägas atväpne, måste det icke endast reducera sin arm, utan det måste upplösa det nordtyska förbundet och rifva sönder fördragen med Wirtemberg, Baiern och de öfriga staterna. Detta förbund, dessa fördrag äro Preussens krigsrustning, och man kan vara viss på, att det icke skall göra sig af med den. Åfväpning är derför blott och bart en drömbild. Jag är för fred, men för att ha fred, måste vi vara starka (mycket bra!), och under den nuvarande situationen är knappt nog en kontingent af 90,000 man tillräcklig. Man får icke göra sig några illusioner, och jag besvärjer er, m. h., att tänka på situationens allvar och göra er pligt såsom gode patrioter och gode fransmän! (Mycket bra, mycket bra! Starkt bifall.) Sedan Jules Favre och Ollivier derpå efter hvarandra haft ordet, gafs det på nytt åt. Thiers, som nu yttrade: Jag måste tillåta mig en anmärkning om j Jules Favres uppfattning al min ställning till den nuvarande regeringen. Det är sant att min ställning ej längre är densamma som för ett år sedan. Den är tvärtom förändrad, och jag skall säga er hvarför. Jag vet mycket väl att vi ännu ej hafva den fullständiga friheten, men det skulle vara orättvist att neka, att vi närmat oss det mål som jag ihärdigt fullföljt. Jag ser således nu på ministerbänken män som för ett år sedan röstade med oss. Jag har sagt mig sjelf, att när statens öfverhufvud tagit ett så betydelsefullt steg som det att välja sina ministrar bland oppositionen, skulle det vara inkonseqvent af mig, som kämpar tör den parlamentariska monarkien, att besvara denna handling med en fortfarande opposition. (Mycket bra!) Jag har ej sagt att Preussen hotar oss. Jag har sagt att den öfverlägsne man som styr Preussen är stämd för freden, och jag har sökt göra eder den verkliga ställningen i Europa tydlig. Venstern säger till mig: När ni tror på freden, hvartill då så stora rustningar? Jag tror på freden under två vilkor: Det första är att j d ee RR os 5 FH TT -— TT I ingenting passerat. j I vi sjelfva äro mycket fredliga, det andra att I vi fortfara att vara starka och rustade. LigI ger det någon motsägelse häri? (Nej! nej!) Detta är just den nödvändiga följden af situationen. Vi förebrå regeringen Sadova. ISadova har vållat mig en djup smärta som patriot, ty det är en olycka som ej kan repareras. Det är ej så mycket ett fel som Jen olycka, och när det är en olycka, kunna I vi ej hjelpa den genom att resonera som om Det är en händelse af I ofantliga följder, den största händelse som de senaste århundradena. inträffat under Europas. fred hvilar på det tyska förbundet. I Jag säger nu ej, att det är fara för krig, utan I endast att freden nu har helt andra vilkor. Det ges i dag en makt som kunde gå ända till förvägenhet, om hennes intressen fordrade det. Preussen, som förr hade 19 millioner menniskor, herrskar nu öfver 40 millioner, och det är klart att Bismarck måste använda mycken makt för att hålla en tapper, krigisk och ärelysten nation i tygel. Rundt omkring honom jäsa häftiga lidelser, ;Joch det är blott en del af det liberala par.Itiet i Tyskland som slutit sig till regeringen. I talen mycket om civilisationens, filosofiens och intressenas band, som i våra dagar skola knyta nationerna tillsammans. Men tron I verkligen, att menniskonaturen så betydligt förändrats under de senaste tre åren? Har filosofien hindrat den preussiska armea att marschera på Wien? (Mycket bra!) Och då tilifälle erbjöd sig att förändra verldsförhållandena, har Preussen då af filosofisk hänsyn underlåtit att gripa det? Jag egnar grefve Bismarcks dristighet och mod mitt erkännande, emedau han i det gifna ögonblicket ej tvekade att kasta sig öfver Österrike. För närvarande är han fredligt stämd; veten I hvarför? Man frågade för en stund sedan, hvem Sydtyskland för ögonblicket tillhör. Jag svarar: Den klokaste, Det är af denna orsak Bismarck är fredlig. Om han visade samma lystoad som för tre år sedan, skulle han ha Sydtyskland emot sig. Sedan det blifvit bekant att Frankrike ej traktar efter Rheingränsen, ha de gamla tvisterna i Tysk: lands inre vaknat på nytt, då dess patriotism ej ser någon fara utifrån. Låtom oss vara fredliga, för att ej skänka Sydtyskland åt Preussen! (Mycket bra! Mycket bra!) Det är af denna anledning Europas tillstånd, utan att precist vara hotande, förtjenar det noggrannaste öfvervägande. Det gäller för oss att intaga en ställning som är oberoende af andras goda vilja och klokhi sk ne kl a fö el D le li l